kritik sedan 1993

The Beatles: Revolver (Apple/Universal, 2022)

Så kom den då äntligen. ”Revolver”-boxen. Det är ju ändå det album som, i hård strid med ”Sgt Pepper”, toppar de flestas lista över det bästa Beatles-albumet.

Precis som med de tidigare sex albumen utgjorde ”Revolver”, med sitt briljant tecknade omslag av Klaus Voorman, ännu ett steg framåt mot nya djärva mål. Fast den här gången var klivet ännu längre och ännu mer utmanande. 

Inspelningen mellan 6 april och 21 juni 1966 gjordes efter en för gruppen ovanligt lång ledighet och med så gott om studiotid till sitt förfogande att endast ”She said she said” behövde stressas fram. Dagen efter bar det iväg till Munchen och deras näst sista turné, till Tyskland, Japan och Filippinerna.

Beatles var förvisso inte ensamma om att tänja på gränserna för vad popmusik var och skulle kunna vara. Den psykedeliska musiken låg i luften och tog ordentlig fart när världen fick ta del av experimenterandet med baklängesgitarrer, sitarer och olika bandhastigheter.  

Mest talades det förstås om avslutningslåten ”Tomorrow never knows”. Med sina hemmagjorda bandslingor – som kom och gick över George Harrisons surrande tamboura, Ringo Starrs frustande beat och John Lennons mässande uppmaning ”turn off your mind, relax and float downstream” – var och är det ett stycke avantgardistisk pop marinerad i LSD-gurun Timothy Learys psykedeliska tankevärld. En tre minuter kort tripp ut i en färgglad tomhet. Nog hade George Martin och den nya ljudteknikern Geoff Emerick mycket att jobba med. 

LSD var fortfarande tillåtet så drogreferenserna duggar tätt. ”Doctor Robert”, ”She said she said” och ”Rain” sägs alla på ett eller annat sätt vara påverkade av syra. ”Got to get you into my life” likaså, i alla fall enligt John Lennon. Paul McCartney, som skrev den, hävdar dock att den handlar om att röka gräs. 

Om detta och mycket annat viktigt och oviktigt, som att det var Bob Dylan som introducerade marijuana för dem 1964, kan man läsa i den hundrasidiga bok med texter och bilder som medföljer den super deluxe-version av boxen jag här skriver om.

Questloves överflödiga text handlar mer om honom själv än om Beatles men Kevin Howletts detaljerade genomgång av albumets fjorton påtagligt olikartade spår – kompletterat med ”Paperback writer” och ”Rain” som gavs ut på en singel – är desto bättre. Nördnivån är härligt hög, både när det gäller musikteorin och inspelningstekniken. Ian McDonald skriver visserligen roligare om studiosessionerna i standardverket ”Revolution in the head” men Kevin Howlett har tillgång till senare forskning så man kan läsa deras analyser korsvis.

De till formatet olika ”Revolver”-boxarna följer i fotspåren på de som ägnats ”Sgt Pepper”, ”The Beatles”, ”Abbey Road” och ”Let i be”. Samtliga gedigna samlarobjekt för alla med intresse för pophistoria. Giles Martins pietetsfulla stereomix har gett en, jämfört med min gamla lp, betydligt förbättrad ljudbild: tydligare, luftigare och med mer tryck. Det är som att energin i studion färdas genom decennierna och tar plats i rummet.

För de som går igång på alternativa versioner och studiokonversationer bjuds det många godsaker, varav några redan hörts på ”Anthology 2”. Som den långsamt grumliga och extremt flummiga versionen av ”Tomorrow never knows”. Eller John Lennons folksångarversion av ”Yellow submarine”. Med den sorgesamma öppningsraden ”In the place where I was born no one cared, no one cared” ligger den långt ifrån den psykedeliska barnvisa den kom att bli. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 221104) 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: