Samuel Hällkvist: Epik, Didaktik, Pastoral (Boogie Post Recordings, 2020)
Sjunde albumet i eget namn med den svenska gitarristen och kompositören Samuel Hällkvist, sedan länge bosatt i Köpenhamn. Det rastlösa och motstridiga riffandet i lager på lager och den kantigt udda polyrytmiken känns igen sedan tidigare. Det är jazz och rock på samma gång, men inte i betydelsen jazzrock då det både drar mot ett elektroniskt 80-tal och sydostasiatisk musik.
Ibland låter det som en digitaliserad gamelanorkester på speed, ibland som ett progmetalband på halva hastigheten. Steve Reich-minimalismen som hela tiden kan anas blir som tydligast i det sista spåret, Svedjebruk, fast inte så osjälvständigt kopierad som många andra utan med en mer egen rockig approach.
Det finns inga konventionella låtstrukturer, varje spår är istället som ett utsnitt ur ett pågående flöde utan vare sig början eller slut. Eller som en repad vinylskiva som hakat upp sig. Referenspunkter kan vara King Crimson, Mats & Morgan, Jon Hassell och Frank Zappas synclavier-musik.
Hällkvist kliver aldrig fram som en solist, precis som alla andra här är han en kugge i ett kollektivt musikmaskineri. Det är konsekvent på gränsen till enahanda men musiken har en gåtfullhet – det framgår redan av albumtiteln – som ger den en speciell aura. Som vore det rituell musik från en utomjordisk civilisation.
John E. Citrones kryptiska omslagstext späder på mystiken.
©Dan Backman (rec publ i Jazz 4/20)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera