Diana Krall: This dream of you (Verve/Universal, 2020)
Diana Kralls förra soloalbum hade den paradoxala titeln ”Turn up the quiet”. Det var på samma gång ett mästarprov i avskalandets ädla konst som ett fortsatt sökande efter en inre kärna i några av den amerikanska sångbokens odödliga melodier. De där välkomponerade gamla låtarna som praktiskt taget alla jazzsångare älskar att tolka.
Detta nya album, som kan ses som en direkt fortsättning på ”Turn up the quiet” då det spelades in vid ungefär samma tid, är om möjligt ännu mer avskalat och intimt.
Den kanadensiska sångerskan och pianisten omger sig med musiker hon känner sedan tidigare, men i olika konstellationer. ”I wished on the moon” görs med kontrabasisten John Clayton, ”More than you know” och ”Don’t smoke in bed” med den excellenta pianisten Alan Broadbent.
Samma man står också för de elegant svepande stråkarrangemang som förgyller två spår som bland många andra Billie Holiday odödliggjort; Jimmy van Heusens och Johnny Burkes ljuvliga ”But beautiful” och Vernon Dukes melankoliska mästerverk ”Autumn in New York”.
Förutom duoformatet jobbar Krall både med trio- och kvartettkonstellationer. Det gör egentligen inte så stor skillnad då det är hennes sensuellt rökiga och teatralt arroganta och släpiga röst, och till synes förströdda pianospel, som utgör huvudattraktionen.
En cover på Bob Dylans ”This dream of you” faller ur ramen. Dylans harmonik är ju av en annan sort och musikerna som kompar henne just här är inga jazzmusiker. Låten hör ju inte heller till Dylans bästa. Samma gäng gör en rätt såsig ”How deep is the ocean, how high is the moon” men lyckas bättre med att göra svängig hästjazz av ”Just you, just me”. Med Stuart Duncans turbosnabba fiol är det ett riktigt vitampiller.
Till det bättre på albumet hör en härligt lunkande ”That’s all”, med albumets mest energiska pianospel från Diana Krall. Och hur mycket jag än älskar alla glättigt levnadsglada versioner av ”Singing in the rain” är det ett spännande och intressant grepp att att plocka bort den eleganta Gene Kelly-fernissan och göra den klassiska musikalmelodin mer komplex. För att inte säga motsägelsefull; är hon verkligen glad, liksom?
”This dream of you” kan ses som ett bokslut för Kralls fruktbara samarbete med producenten Tommy LiPuma (1936-2017). Han har, förutom alla andra artister han jobbat med, producerat det mesta och det bästa i hennes diskografi. Hur mycket han bidrog till de här inspelningarna är svårt att säga. Albumet anges vara producerat av Krall själv men båda jobbade bevisligen med inspelningarna.
Möjligen kan man invända att albumet ibland tenderar att bli lite enahanda. Och att marknadsföringen av det som ett nytt album är lite lurigt, i praktiken är det ju inspelningar som inte fick plats på ”Turn upp the quiet”.
Frågan man kan ställa sig nu är hur länge denna superjazzstjärna kan och bör stanna kvar i det idoga utforskandet av den amerikanska sångboken. Utan parhästen Tommy LiPuma borde det vara läge för en nystart.
©Dan Backman (rec publ i SvD 201007)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera