Lykantropi: Tales to be told (Despotz Records, 2020)
Lykantropi är termen för människans förvandling till varg. Och tillbaka: från varg till människa. Varulven alltså.
Lykantropi är också namnet på ett ockult rockband från Värmlands djupa skogar. Det är i alla fall den bild jag målar upp för mig själv när jag lyssnar på dem. Att det är ett rockband som bor i ett kollektiv långt ute i skogen. Utan el och vatten och kommunalt avloppp. Som kärnar sitt eget smör, högläser folksägner för varandra och gör sina bästa låtar under fullmånekvällarna.
Så är det förstås inte. Men det är så det låter. Inte hotfullt, som vore det ett gäng med varulvar, utan mer som att vandra i mjuk grön mossa och bli omsluten av ett varmt mörker.
Eller för att bli lite mer musikaliskt specifik: som uråldrig brittisk heavy metal och hippieflummig psykedelisk folkrock.
Skivbolaget kallar det för vintagerock, refererar till Jethro Tull, Coven och Blue Öyster Cult och jämför sångstämmorna med The Mamas & The Papas.
Har inget att invända mot det men kompletterar med mer samtida namn, som The Amazing och Midlake (som båda tycks vara försvunna), Blood Ceremony, Slowgold och lite Graveyard. Hittar även spår av Neil Young och Dungen (fast utan knaserierna).
Mitt i denna snårskog av musikaliska metaforer och referenser har Lykantropi sitt eget musikaliska uttryck. Först presenterat på den självbetitlade debuten, utvecklad på ”Spirituosa” och (möjligen) fullbordat på ”Tales to be told”.
Det finns så mycket gott att säga om det här bandet att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Kanske med ljudbilden. Jag älskar ju det här varma sjuttiotalssoundet med en mjukt pådrivande rytmsektion (Tomas Eriksson, Ola Rui Nygard) och två gitarrister (Martin Östlund, Elias Håkansson) som spelar med och mot varandra. Och i gudomliga stämmor.
Lägg till detta Ia Öbergs ljuvliga tvärflöjt och sångerskan My Shaolin, som med sitt raka melankoliska uttryck är helt perfekt för de här låtarna. Med auktoritet som Grace Slick och uppbackad av sjukt snygga sångstämmor förmedlar hon de lite gammaldags dunkla texterna (både på engelska och svenska) med det allvar som krävs.
”Tales to be told” håller hela vägen – från det fina omslaget till det avslutande gitarrackordets mystiska utklingande – men jag drabbas förstås extra mycket av Bosse Hansson-vibbarna i ”Kom ta mig ut” och den avslutande ”Världen går vidare”. Jag kan ha fel, men nog låter det som att ”Sagan om Ringen” utgör ännu en referens att addera till de andra.
Jag kan undra hur långt Lykantropi kan ta sitt homogena sound utan att det känns som upprepning. Men just nu är det som att allt funkar precis som det ska. Med ett lika besjälat som gediget låtsnickeri, stabil produktion och tajt framförande är det här inte bara Lykantropis bästa album utan ett av de bästa svenska detta eländiga år.
©Dan Backman 201118
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera