kritik sedan 1993

Fantastiske kvinder – Surreelle verdener fra Meret Oppenheim til Frida Kahlo: Louisiana, Humlebæk, 2020

Louise Bourgeois, Frida Kahlo och Meret Oppenheim är sedan länge inskrivna i den av män dominerade konsthistorien. I viss mån också Toyen. Leonora Carrington och Dorothea Tanning är på väg att bli det. Resterande 25 konstnärer i denna töntigt betitlade Louisiana-utställning – skulle en utställning med manliga surrealister få titeln ”Fantastiska män”? – hör till de som skuffades ut i periferin men som under senare års något yrvakna revidering av konsthistorien nu börjat få sitt rättmätiga erkännande. 

Den förminskande titeln till trots är det en mycket bra utställning som det danska museet och utflyktsmålet i Humlebæk fått till, i samarbete med Schirn Kunsthalle i Frankfurt. Inte helt invändningsfri – surrealiststämpeln känns ibland något krystad – och med några konstnärskap som inte håller hela vägen. 

Enligt pressmaterialet är det ”den första större samlade presentationen av surrealismens kvinnliga bidrag”. En senkommen pionjärgärning alltså, även om en del namn saknas. Som den fantastiska, svenskättade, Helen Lundeberg (vem blir först att visa henne i Sverige?). Hon var representerade på utställningen ”Wonderland: The surrealist adventures of women artists in Mexico and the United States”, som visades i Los Angeles, Quebeck och Mexico City 2012 och 2013. En utställning med ännu fler deltagande konstnärer men med ett snävare geografiskt perspektiv.

Men inte finns det någon anledning att klaga, här finns ju många  intressanta och bra konstnärskap att ta del av och verk i en mängd tekniker, surrealismen kom ju ofta till uttryck som skulptur, foto och collage.

Sverige representeras av målaren, tecknaren och skulptören Greta Knutson. En gång i tiden gift med Tristan Tzara, en av dadaismens ledande ideologer, och ingående i dada- och surrealistkretsarna i Paris. Knutson var ingen renodlad surrealist utan ägnade sig också åt abstraktion och postkubism. Fram till förra årets stora retrospektiv på Norrköpings konstmuseum var hon i stort sett bortglömd. 

Själv fastnar särskilt för amerikanska Kay Sage och hennes dystopiskt surrealistiska landskap i närheten av Magritte, men också för Remedios Varo, Leonor Fini, Dorothea Tanning, Leonora Carrington och Toyen. Den sistnämnda bekant från Moderna Museet i Stockholm, som visade den tjeckiska konstnären 1985 och vars verk ”Myten om ljuset” tillhör samlingens klassiker. 

Målningarna på Louisiana är av ett annat slag. Brutalare och med ett mer mardrömslikt innehåll med handsbeklädda händer och väsensliknande gestalter som både kan vara djur och människa.

Den spanska konstnären Remedios Varo målar också drömliknande scener – vi talar ju surrealism här – men här är det mer att likna vid absurda sagor. Hennes ”Kvinnans skräddare”, torrt målad i mättade pasteller, har ett persongalleri som hämtat ur ”Alice i Underlandet”, komplett med en man (skräddaren?) vars ögon och näsa ersatts med en sax.

Leonor Fini, född i Buenos Aires men uppvuxen i Trieste, går en tredje väg med ett tekniskt drivet och egensinnigt måleri som hämtat inspiration både från manierismen och romantiken. Här finns lättjefullt utsträckta nakna män, en slags omvänd objektifiering, och ett avbildande av växter som får mig att tänka på Anna Camner. Allra bäst är målningen ”Kvinna sittande på en naken man” där en tankfull kvinna i röd blus, guldgul klänning och med tuperat hår (!) gör just det, sitter på en sovande naken man. Med ett renässansliknande landskap i bakgrunden är det en målning man inte blir riktigt klok på. Helt utan den surrealistiska rekvisitan men djupt gåtfull.    

Sedan har vi ju Frida Kahlo. Om vi bortser från personkulten, de fantastiska kreationerna och det fängslande livsödet, kvarstår ändå målningar som är så starka och outslitliga, både till innehåll och form, att de tycks fastnat i en never ending tour till världens stora museer. På Louisiana visas sju målningar, däribland det teatraliskt dramatiska självporträttet av sig själv som en hjort, träffad av nio pilar. 

Precis som så mycket annat på utställningen är det tveksamt om surrealism är den mest adekvata benämningen här. Magisk realism är kanske en lämpligare term för att fånga in dessa oerhört genomarbetade målningar som hämtat så mycket från den mexikanska folkkonsten. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 201003)  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: