Trollbunden – John Bauer och den magiska naturen: Waldemarsudde, Stockholm, 2020
John Bauer (1882-1918) var endast 36 år när han själv, hustrun Ester Ellqvist och deras treåriga son Bengt förolyckades under en höststorm på Vättern. Ångaren Per Brahe hade lastats felaktigt och alltför tungt, det var mer regel än undantag, och samtliga 16 besättningsmän och åtta passagerare omkom.
Med Bauer försvann ett av de mest egensinniga men också mest spridda svenska konstnärskapen. Hans mystiska troll, fagra prinsessor och ädla riddare är ju för evigt inskrivna i den svenska konst- och illustrationshistorien. Likaså skildringen av den djupa och mörka sagoskogen med dess högresta trädstammar och mossbelagda stenar.
Det var längesedan Bauer visades i stor skala men nu har Karin Sidén och Carina Rech på Waldemarsudde samlat ihop inte bara verk av honom utan också av mer eller mindre närbesläktade svenska, finska och norska konstnärer. Det har blivit en mycket bra utställning: seriöst djuplodande med en omfångsrik katalog, men också en kul genomgång av ett spännande spår i den nordiska konsthistorien.
Merparten är från sekelskiftet 1900, men några målningar i akademisk stil från mitten av 1800-talet har också letat sig in. Nils Jakob Blommérs ”Ängsälvor” är känd, men den lika härligt överspända målningen med en på havet trippande havsjungfru har jag aldrig sett.
Verken av de samtida konstnärerna Maria Friberg, Elisabeth Henriksson och Tori Wrånes lyckas inte hävda sig lika bra. De är inne på rätt spår men det är som att de vare sig hittat in i skogen eller mystiken.
Vi får inte se någon okänd sida av Bauer, det finns nog ingen sådan. Men jämte ikoniska verk som ”Ännu sitter Tuvstarr och ser undrande ner i vattnet” och ”Nu är det redan halvskum natt, några små stjärnor blänka” (ja, titlarna är fantastiska) hittas många sällan visade verk.
Och visst är det bra: med sirlig linjeföring, valörrikt måleri och ett spännande bildkomponerande bygger Bauer upp en sällsam sagomystik som kan ruva på farligheter men också vara humoristisk och erotiskt laddad.
John Bauers troll kan förvisso framstå som farliga men det är den norska konstnären Theodor Kittelsen (1857-1914) som står för utställningens enda riktigt läskiga troll. Hans groteska fyrhövdade ”bergatroll” är nästan lika skrämmande som ett nättroll. Kittelsen kan sägas vara en norsk motsvarighet till Bauer och ägnade mycket tid åt att illustera folksagor och fylla dem med allehanda trolltyper. Hans bilder är burleskare än Bauers och har ett drömlikt skimmer över sig som, om man så vill, kan kallas psykedeliskt.
Gustaf Tenggren (1896-1970), som nyligen visades på Millesgården, har sin självklara plats i utställningen. Innan han tog båten till USA – och gjorde sig ett namn som barnboksillustratör och viktig kugge i Walt Disney-fabriken – hade han profilerat sig som en delvis John Bauer-influerad illustratör. Det ser man tydligt på de verk som plockats med. Inte så konstigt att det var Tenggren som 1917 tog över illustrerandet av, den med Bauer så starkt förknippade sagosamlingen, ”Bland tomtar och troll”.
Utställningens curators har sökt på bredden och djupet och presenterar bland många intressanta konstnärskap – här finns ej plats att nämna alla – ännu en orättvist förbisedd kvinna. Det har ju blivit så att museer och konsthallar nästan tävlar om att hitta marginaliserade kvinnliga konstnärer. Det får man vara tacksam för.
Agnes de Frumiere (1869-1937) var under större delen av sitt liv verksam i Paris. Det kan delvis förklara anonymiteten. Hon var säkrare som skulptör än tecknare men det finns suggestionskraft också i de kolteckningar som visas. Hennes patinerade gipsvas ”Älvornas dans” spelar i en klass för sig. Ett orörligt objekt, konstverk och konsthantverk på samma gång, ändå är det som att det virvlar runt, runt som en älvornas dervishdans.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200920)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera