kritik sedan 1993

Amanda Ginsburg: I det lilla händer det mesta (Ladybird/Naxos, 2020)

Amanda Ginsburg fick ett rejält genombrott med debutalbumet ”Jag har funderat på en sak”. Den avspänt mysiga och trivsamt fyndiga visjazzen gav henne stipendier och priser, en grammis för bästa jazzalbum och två inbjudningar till Allsång på Skansen.

Uppföljaren innebär inget avsteg från den inslagna vägen. Amanda Ginsburg sjunger med samma sympatiskt raka och förtroliga tonfall och är stilmässigt fortfarande lika mycket traditionell jazzvokalist som gammaldags refrängsångerska.

Pianisten Filip Ekestubbe, som står som medkompositör och arrangör till många av låtarna, håller också stilen och förvaltar sina stunder som solist på ett fint sätt.

Precis som debuten är ”I det lilla händer det mesta” ett album som är lätt att gilla. Från den gravt Jan Johansson-inspirerade öppningen ”Min bild” till den avslutande, och med text försedda, finstämda Lars Gullin-klassikern ”Dannys dröm” är det en samling gediget konstruerade och inspirerat framförda sånger som hämtat mycket från det svenska 60-talets jazz och schlager.

Beppe Wolgers och Monica Zetterlund utgör fortfarande två av flera giltiga referenser, även om närheten till dessa storheter inte bör tas alltför bokstavligt. Samma sak med de trådar man kan dra till Bo Kaspers Orkesters mer visjazziga stunder. Visst finns det likheter, men det leder ändå fel då Amanda Ginsburg har den lätthet och charm som BKO saknar.

Till de bättre spåren kan räknas de som Amanda Ginsburg skrivit tillsammans med Andy Fite, en gitarrist och sångare som hon ibland brukar uppträda med. ”Åh nej! (Visa mitt i natten)” tar efter en finstämd inledning ordentlig fart med snabbfotad sång i god swingtradition och tufft tenorspel av gästande Fredrik Lindborg. ”För bra för att vara sant” är lika bra och med samma upplägg: lugn inledning som övergår i swing.

De nedtonat allvarsamma och klassiskt upplagda jazzballaderna ”Innan dagen kommer in” och ”Ett minne blott” drar med en mer flytande rytmik och ett mer melankoliskt poetiskt språk åt ett delvis annat håll. 

”Varannan minut” bryter av med ett både kärvare och bluesjazzigare anslag. Med snyggt dröjande tajming besjungs parrelationens psykologi. Det görs det även i den härligt latinanstrukna visselmelodin ”Det funkar varje gång”. De lite bitska öppningsraderna ”tyckte du du var rolig nu?/det tyckte inte jag” är symtomatiska. Allt är, tack och lov, inte bara gulligt.

Amanda Ginsburg för inte jazzen en millimeter framåt. Men man kan inte heller säga att hon är nostalgiskt tillbakablickande. Med texter förankrade i en ung kvinnas vardag just nu, och en musik som uppdaterar swingjazzen på ett kul sätt, känns det relevant även när hon gammalmodigt rimmar ”ballt” med ”tusenfalt”.

Allra viktigast förstås är att uttrycket är äkta. Inspirationen kommer från en tid och en miljö de här unga musikerna aldrig upplevt, ändå hör man tydligt att det är ett musikaliskt språk de förstår och kan tillämpa utan att det låter sökt. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 200918). Foto: Johan Ståhlberg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: