Fredrik Lindborg Trio + Strings: Fasching, Stockholm, 4 september 2020
Jazz kan vara strikt noterad och hårt arrangerad men är och förblir en till stora delar improvisatorisk musikform. Ett mer eller mindre äventyrligt musicerande i stunden där dagsformen och musikernas lyhördhet för varandra, men också interaktionen med publiken, är av stor betydelse.
Just därför känns det extra härligt att Fasching nu åter öppnar dörrarna. Visserligen med det stipulerade publiktaket på futtiga femtio personer. Men låt gå för det, det ger ändå ett hopp om en framtid där musiker, publik och alla andra som på olika sätt är inblandade i scenproduktion åter kan mötas.
Först ut när Fasching nu släppt ett fåtal konserter i september – med sittande publik och endast ett set – är Fredrik Lindborg Trio. En konstellation musiker som i andra sammanhang och med en annan repertoar går under namnet LSD.
Just denna gång har saxofonisten Fredrik Lindborg, basisten Martin Sjöstedt och trummisen Daniel Fredriksson med sig en stråkkvartett och ett knippe Lars Gullin-låtar. Precis som på det fina albumet ”A swedish portrait”, utgivet tidigare i år men först nu presenterat från en scen.
Barytonsaxofonisten Lars Gullin (1928-1976) behöver ingen närmare presentation. En ikon på den svenska jazzscenen, profilerad både genom egna kompositioner och tolkningar av den amerikanska jazzen från 50- och 60-talet. Som kompositör och arrangör influerad av såväl den svenska folkmusiken som den nationalromantiska klassiska musiken.
Gullin gjorde själv några stråkarrangemang men här är det främst Fredrik Lindborg som står för de infrallsrika arren. Det blir en alldeles speciell ljudbild när Daniel Migdal och Henrik Naimark Meyers violiner, Ylva-Li Zilliacus viola och Amalie Stalheims cello möter det finkänsligt råa utspelet från jazztrion. En helt igenom akustisk ljudbild, varm och fyllig, som gör det möjligt att uppfatta varje nyans och varje instruments särprägel.
Det ställer förstås stora krav på musikerna men den av Lindborg godmodigt presenterade konserten – som blandar kända kompositioner som ”Danny’s dream” med mer obskyrt material som ”I min smala säng” – går i mål på bästa tänkbara sätt.
Lindborg och gänget runt honom gör måhända inte Gullin bättre än Gullin själv. Men det är ingen tävling, det viktiga är att musiken ges en personlig tolkning: ömsom smäktande och lyrisk, ömsom busig och hårdsvängande.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200906)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera