Niki & The Dove: Tigern och svanen: Dramaten, Stockholm, 22 maj 2018
Dramatens stora scen har under senare år etablerats som en av Stockholms bästa konsertscener. Lilla scenen har inte använts lika mycket men lämpar sig även den för annat än teater. Den saknar stora scenens pampighet men vinner i närhet och intimitet.
Niki & The Doves svulstigt passionerade electropop klarar alla scener men jag undrar om inte Dramatens Lilla scen är en helt igenom perfekt spelplats för Malin Dahlström och Gustaf Karlöf. Nog bidrar det till att duon, som det känns, lyckas trollbinda publiken under konsert- och dansverkets alla 90 minuter.
Det ser ut som att de letat sig långt in på Dramatens lager och fått med sig scenografi från någon urgammal föreställning: en gigantisk guldblomma, tre lejonstatyer och några solfjädrar. Malin Dahlströms kreationer är hennes egna men basisten och trummisen som kompletterar duon har svarta peruker som kanske hittats på lagret. De ser ut som en korsning av Endless Boogies Paul Major och Khruangbins Mark Speer i dem och antyder att allt kanske inte ska tas på så blodigt allvar.
Dahlström och Karlöf har placerat sina låtar i ett ”abstrakt narrativ” och delat upp föreställningen, som getts namnet ”Tigern och svanen”, i tre delar: ”Öknen”, ”Skogen” och ”Staden”. Dansarna Johnny McMillan och Lea Ved, till vardags i Kungliga Baletten, är med nästan hela tiden och framför möjligen rollerna som tigern och svanen. Det är inte lätt att veta, men det spelar egentligen ingen roll då musiken och dansen samverkar och blir till ett drömspel mellan anspänning och avspänning.
Gustaf Karlöf står stilla bakom sin syntar men sångerskan Malin Dahlström rör sig över scenen. Ibland koreograferad av Johnny McMillan, ensam eller med McMillan och Lea Ved. Vid ett avväpnande komiskt tillfälle är det de fyra musikerna själva som står för dansen. Lite senare kommer tre tjejer upp på scenen för vad som ser ut som spontandans men som övergår i koreografi.
Som sångerska blir Malin Dahlström en fixpunkt genom hela föreställningen. Dansarna förhåller sig till henne och musiken med ålande, kråmande och spastiska rörelser som ibland löses upp. Vid ett tillfälle sätter hon en solfjäder på huvudet och blir till en Turandot. Vid framförandet av ”Miami beach” antar musiken formen av en smäktande musikalballad, lite senare förvränger hon sin röst till en mans.
Jo, det är starka känslor och åttiotalistiskt axelvadderat som Madonna och Kate Bush. Melodiöst och arty. När det är över vill applåderna aldrig ta slut.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180524
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera