Peter Dahl: Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm, 2018
Vi är nog många som haft problem med Peter Dahl. Hans 80-tal har liksom stått i vägen. Alla dessa frustande frodiga Bellman-bilder, alla dessa målningar från krogen med konstnären själv i rollen av manlig livsnjutare. En Steffo Törnqvist i färgfläckad målarrock med stambord på Konstnärsbaren. Ett bord han aldrig bokade, bara avbokade.
Det är en snobbig attityd förstås. Det var ju på 80-talet som Peter Dahl fick sitt stora folkliga genombrott med grafik och böcker och vandringsutställningar som förde ut hans konst på bred front.
När Peter Dahls livsverk nu samlas i Sven-Harrys guldlåda i Vasaparken kan jag se kvaliteter även i Bellman- och krogmålningarna. Visst är de fortfarande insmickrande och sötsliskiga men nog finns det energi i den nerviga penselföringen.
Jag kan inte se att tidpunkten för en retrospektiv är mer rätt nu än förra gången i Stockholm, 1999 på Waldemarsudde. Men det var ett tag sedan sist och som i alla välgjorda retrospektiver faller de enskilda delarna på plats och ges en funktion i konstnärsskapet. Ett antagligen avslutat konstnärsskap måste tilläggas: Peter Dahl är sedan länge svårt sjuk, men här finns ändå med ett självporträtt gjort så sent som 2016.
Självporträtten är återkommande under de åtta decennier som utställningen täcker in. Precis som en av förebilderna, Rembrandt, är det inte bara regelrätta självporträtt utan han placerar även in sig själv i många av motiven. Det faller sig förstås naturligt i bilderna från krogen, där han håller hov med kollegor och bekanta som en riktig målarfurste.
Vid sidan av Bellman-bilderna är det bildsviterna ”Vårat rum” och ”Drömmar i soffhörnet” som fått mest uppmärksamhet. Tillkomna i det tidiga 70-talet lirar de perfekt med den politiska tidsandan. Här går Peter Dahl loss på småborgerlighet och klasskamp, drömmar och mardrömmar. Allt skildrat med brutal satirisk humor i serietidningens form.
Skandalen kring målningen där prinsessan Sibylla lyfter på klänningen för en man med erigerad penis – den som blev för mycket för konstpubliken i Göteborg och beslagtogs av polisen – gav upphov till ytterligare en svit målningar, ”Kalles dröm”, men den finns inte med på Sven-Harrys.
”Drömmar i soffhörnet” håller än idag, fast det är förstås lite snöpligt att bara åtta av bildsvitens tjugo målningar visas. Till skillnad från den mer explicit agitatoriska 70-talskonsten är det mångbottnat och skönt oborstat. Kanske som om Nynningen skulle gått ihop med Gudibrallan, för att dra en parallell till proggen.
Till retrospektivens förtjänster hör alla tidiga och sällan visade målningar som plockats fram. Målningar där Peter Dahl inte riktigt kommit fram till sitt bildspråk men där hans begåvning lyser igenom.
Jag fastnar särskilt för en gråblek vinterbild från 1956 – ”Motiv från Råcksta” – med en sakligt poetisk ton påminnande om Einar Jolin. På samma vägg finns två målningar som inte heller de riktigt stämmer med den gängse bilden av konstnären, fast de är från 1995 och 1996 och visar Tomteboda rangerbangård på natten och dagen, med rälsen som svarta streck i snön. Här är vi långt från krogen.
Sedan har vi ju det här med låtsaslandet Caribanien. Christoffer Dahl, som varit gästcurator för utställningen, påpekar att det maniska byggandet av den alternativa världen till och med varit ännu viktigare för pappa Peter än konsten.
På Sven-Harrys får vi tyvärr bara se fragment av detta underbart gigantiska nördprojekt som engagerat konstnären sedan femårsåldern och som resulterat i såväl nogsamt utförda modeller som omfattande dokumentation av liv och leverne, krig och fred, i fantasivärlden. Måtte Christoffer Dahl realisera sina fantasier om ett Peter Dahl-museum med ett permanent uppbyggt Caribanien.
Förutom hus, bilar, båtar, flygplan, och allt annat som hör till, finns här också några målningar med koppling till Caribanien. Jättefina målningar med drag av Edward Hoppers stillsamma saklighet. Det är en konstnär jag aldrig tidigare förknippat med Peter Dahl.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180513
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera