Esbjörn Svensson Trio: E.S:T. Live in London (Act/Naxos, 2018)
I år är det tio år sedan Esbjörn Svensson omkom i en tragisk dykolycka. Sverige har haft och har fortfarande många betydande jazzpianister men det var något speciellt med den här lika tekniskt drivna som sympatiskt lågmälda pianisten från SkultunaCharlotte. Kanske handlade det om en sensibilitet och komplexitet så naturligt flödade att även de utan någon direkt relation till jazzen berördes.
Esbjörn Svensson hann med en rad samarbeten men det är förstås tiden med Magnus Öström och Dan Berglund i E.S.T. som skapat det tunga eftermälet. Tillsammans konstituerade de en trio där ingen var utbytbar; tre pusselbitar med perfekt matchning.
Under de tio år som gått har trions tyska skivbolag släppt ”Leucocyte” och ”301, två helt igenom improviserade E.S.T.-album. En dokumentär, ”Filmen om Esbjörn Svensson”, kom 2016. Samma år kom ”E.S.T. Symphony”, ett album där Öström och Berglund tolkar musiken tillsammans med nordiska jazzmusiker och Stockholms Filharmoniska Orkester.
Det dubbelalbum som nu släpps är en liveinspelning gjord i The Barbican Center i London 20 maj 2005. Snyggt inspelad av Åke Linton, som var något av en fjärde medlem, och med fem spår från deras då aktuella album ”Viaticum”.
För den som kan sin E.S.T. är det förstås inga nyheter. Trion står vid den här tiden på toppen av sin förmåga och levererar en slags kammarjazz som i sitt suggestivt sjudande tillstånd är ett under av impressionistisk elegans. Även när ljudbilden drar åt distad electronica.
Visst är det jazz, men en jazz där pianot sneglar åt den klassiska musiken, slagverken åt folkmusiken och kontrabasen mot rocken. När Dan Berglund plockar fram stråken och trycker wahwah-pedalen i botten är det en powertrio vi möter.
Det finns mycket att lyfta fram. Jag nöjer mig med att prisa ”The unstable table & The infamous fable”. En romatisk virvelvind av känslor: som om ett manus av Charlotte Brontë översatts till notskrift.
Ska jag klaga på något så blir det den avslutande ”Spunky sprawl”, en slags boogierullande bluestolva som är precis så onödig som titeln antyder. Nej, det är ingen som gör bort sig, men det är liksom inte här som de ska befinna sig.
Man kan spekulera i vad som skulle hända om Esbjörn Svensson fortsatt leva med oss. Att han skulle utveckla sitt spel på ett spännande sätt tar jag för givet. Kanske ännu mer i riktning mot den klassiska musiken? Kanske flera otippade samarbeten, som de udda inspelningarna med Tomas Ledin och den idag så aktuella akademiledamoten Kristina Lugn.
Frågan är dock om inte trion skulle nå vägs ände så småningom. Mot slutet fanns det antydningar om att det väloljade maskineriet och den telepatiska kommunikationen kunde hamna i en återvändsgränd.
Magnus Öström och Dan Berglund har fortsatt förstås och hörs i en mängd olika sammanhang. Den pianotrio, Rymden, som de bildat tillsammans med den norska pianisten Bugge Wesseltoft gör sin Sverigepremiär på Stockholm Jazz Festival i höst. Av det lilla jag hört är det en modern pianojazz som ligger ganska nära E.S.T.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180511
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera