kritik sedan 1993

International Harvester: Remains (Silence/Border, 2018)

Träd, Gräs och Stenar åtnjuter sedan länge internationell kultstatus. Idag finns det bara en originalmedlem kvar, Jakob Sjöholm, men den uråldriga psychrocken gungar vidare och fortsätter att influera musiker verksamma i den shamanistiskt monotona rockens tjänst. Både inom och utanför Sveriges gränser.

Surret kring det band som bildar Trädens rotsystem har inte varit lika högt. Desto roligare då att den femtio år unga International Harvester-debuten ”Sov gott Rose-Marie” nu firas med en enkel men fint förpackad box, innehållande såväl debuten som uppföljaren ”Hemåt” och tre vinyler med mestadels outgivet material. Allt inspelat 1968 och 1969, de ynka två år som gruppen existerade innan tre av dess medlemmar gick vidare i livet som Träd, Gräs och Stenar.

Det är Thomas Tidholm – idag mest känd som poet och aktuell med diktsamlingen ”Rösterna från Avacadobergen” – som hittat lådorna med det outgivna materialet. Det är också han som i en medföljande intervju, gjord av Mats Eriksson Dunér, berättar om tiden med Pärson Sound, som blev International Harvester och sedan bara Harvester.

1968 låg proggen ännu i sin linda, startpunkten för detta specifikt svenska fenomen brukar ju förläggas till 1970 och den första Gärdetfesten. På den tiden rubricerades de musikaliskt och politiskt radikala banden som ”underground”, en term som sedan tagits över av hiphopen.

Kretsen kring kompositören och musikern Bo Anders Persson var mest underground av alla. Bo Anders hade hoppat av Musikhögskolan och blivit djupt influerad av den amerikanska minimalistpionjären Terry Riley, som var i Stockholm under en månadslång visit 1967.

Det är här allt tar sin början. Avantgardistiskt konstmusikaliska experiment med analoga tapeloopar blir till en rockgrupp när Thomas Tidholm, Torbjörn Abelli, Thomas Mera Gartz, Arne Eriksson och Urban Yman ansluter sig till det visionära byggandet av en ny slags omslutande rockmusik, ett rum att vara tillsammans i.

 

 

Det fanns en underliggande idé om en ”folkets musik”, det låg i tiden. Att den skulle vara för alla var viktigt. Naturligtvis var det inte så, det här var och är en musik för en begränsad publik. Lika märklig då som den är idag: trög, molltyngd och nästan utan ackordbyten. Musik som aldrig flyger iväg utan mer är att likna vid godmodigt idisslande kor ute i en vacker hage eller inne i en varm lada.

Det är egentligen ingen svår musik, men man måste liksom kalibrera sin musikaliska sensibilitet till rätt våglängd för att riktigt greppa den närodlat uråldriga mystik som förmedlas.

Det är konstmusik, folkmusik och hippierock på en och samma gång. Man kan ana influenser från Frank Zappa, The Fugs och Velvet Underground. Men den monotona krautrock man kan tycka sig höra i International Harvesters musik efterliknar inte tyska band som Amon Düül, Neu! och Can, utan förebådar dem med några år.

”Sov gott Rose-Marie” släpptes av det finska bolaget Love Records och betingar idag höga priser i sin originalutgåva. I det av politik färgade året 1968 inleder man med fågelkvitter och en strof ur den uråldriga hymnen ”Dies irae”. Att den följs av ”I villande skogen”, en visa ur folklustspelet ”Värmlänningarna”, visar på en utopisk och romantisk längtan till det gamla bondesamhället. Men dagspolitiken bryter in med talkörer som suggestivt skanderar ”Ho Ho Ho Chi Minh” och som envetet inpräntar den västerländska civilisationens utmätta tid med Georg Borgströms ord om att ”klockan är mycket nu”.

A-sidans korta och disparata låtar kontrasteras mot b-sidans två långa instrumentala jam där särskilt den lågintensivt atmosfäriska och raga-liknande ”How to survive” fängslar med en oförminskad hypnotisk kraft. Inspelad i Vitabergsparken och med lekande barn och skällande hundar som del av det musikaliska uttrycket.

Det är inte alltid som bortglömda inspelningar ger så mycket. Utgivandet av musiken som hittats, redigerats och tvättats av Thomas Tidholm och Anders Lind måste dock sägas vara en kulturgärning. Förutom ”Harvest times (Skördetider)” och ”Homeward (Hemåt)”, som getts ut på cd, är det tidigare ohörd musik.

Allt är inte guld, ibland kör International Harvester-traktorn fast i leran. Men här finns gott om egenartade improvisationer som varken hörts före eller efter att de fångats av Anders Linds mikrofoner. Jag fastnar särskilt för de mer lågmälda spåren, som de mystiskt klingande ”Medieval machine (Gigan)” och ”Cello spear (Cellodron)”.

Den avslutande ”Remains (Det som blir kvar)” utgör en vackert melankolisk slutpunkt. Sakta, sakta framåtskridande med ledsna små melodislingor som bildar den vackraste av vävar.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180422 Foto: Thomas Tidholm, Jonas Wikander

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: