kritik sedan 1993

Karin Frostenson, ”Tiden är som en vind”: Södertälje Konsthall, 2018

Det är svårt att tidsbestämma bilderna på Karin Frostensons retrospektiv i Södertälje Konsthall. Stilgreppen är många och överlappande och tycks inte följa någon bestämd kronologi eller utvecklingskurva. En bild som ser ut att komma från 1968 kan vara målad 2018. Eller så är det tvärtom: nytt visar sig vara gammalt eller så är det påbörjat för länge sedan men avslutat i år. Några målningar är nytolkningar av gamla. Kanske är det vad utställningstiteln åsyftar, att tiden och årtalen virvlar ostyrigt som en vind?

 

 

Det är en omfattande retrospektiv som täcker in åren från 1960 fram till idag. Och efterlängtad: Karin Frostenson är ju inte alls lika ofta visad som hennes generationskamrater från det tokigt utopiska och mytomspunnet politiserade 60-talet. Konstnärer som Marie Louise Ekman och Carl-Johan de Geer har vi hört och sett så mycket av att man tröttnat för länge sedan.

Karin Frostenson ingick i gänget som gjorde satirtidningen Puss men hade bara en ynka utställning på 60-talet. På Galleri Mejan 1969, efter avslutade studier på Konsthögskolan.

Under några år var hon gift med Lars Hillerberg, tillsammans gjorde de den numera ikoniska målningen ”They never come back”. Den stora serieteckningsliknande bilden med sitt myller av figurer behandlar det amerikanska presidentvalet 1968, det mellan Richard Nixon och Hubert Humhrey, och inköptes av Moderna Museet som nu lånat ut den till utställningen.

Jo, nog är det mycket politik och samhällsengagemang i Frostensons bilder. Kapitalismens utslagningsmekanismer och konsumtionssamhällets brutalitet skildras med dråplig humor och empati med de drabbade. Men allt är inte bara politik: jämsides löper ett med tiden alltmer poetiskt och introspektivt andligt spår.

Närheten till de redan nämnda Ekman, de Geer och Hillersberg är påtaglig men det är lätt att finna likheter med andra stockholmsmålare, sådana som visades på Heland och Doktor Glas i Kungsträdgården och Galleri Händer på Hornsgatspuckeln. Konstnärsprofiler som Lena Svedberg, Ulf Rahmberg, Kalle Berggren, Gittan Jönsson och Kjartan Slettemark dyker upp i mitt huvud. Öyvind Fahlström inte att förglömma, han var ju någon sorts gudfader till 60- och 70-talskonsten.

 

 

Frostenson var tidig med att använda sig av serietidningens estetik, det gör bilderna slagkraftiga och grafiskt stringenta. Samtidigt finns det ett mjukare och mer koloristiskt anslag. Det konturskarpa byts mot ett sagoaktigt berättande i mättade pasteller.

Mycket går i blått, Frostenson berättar i en intervju gjord av Valdemar Gerdin, som också är utställningens curator, att det är hennes favorifärg. Intervjun återfinns i en nyutkommen liten bok om Karin Frostenson, nummer 28 i bokförlaget Orosdi-Backs serie med svenska illustratörer och konstnärer. Tyvärr är den alltför kortfattad och flummig för att ge en fullödig bild av personen och konstnären Karin Frostenson.

 

 

Det är mycket att ta in. Målningarna och teckningarna är många och informationstäta och fyllda av energi, gott humör och vilda infall. Det finns enstaka porträtt och några bilder har en mer koncentrerad uppbyggnad, men det mesta är konstruerat och komponerat som collage. I några bilder blir det ornamentala tydligt: en av hennes bästa och mest kända målningar, ”En dag på varuhuset”, är både rolig och läskig med sina dekorativt korsande diagonaler.

 

 

De mindre målningarna och teckningarna har samlats i en lägre del av konsthallen. Här ryms såväl budddhabilder som en tidstypiskt naivt idealiserad serie om den ryska revolutionen, gjord tillsammans med Lars Hillersberg.

Här finns också några av teckningarna från den seriebok som kom i höstas på Kartago, ”Damen med de röda skorna”. En härligt dråplig berättelse utan vare sig början eller slut om en ”alldaglig” dam i en oförutsägbar värld där precis allt kan hända.

Om hängningen kan man säga att den är tråkig och saknar rytm, men det är ändå en fin och kul och tänkvärd retrospektiv över ett udda och lite bortglömt konstnärsskap. Ett skäl så gott som något att ta sig till Södertälje.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180419

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: