The Christine Spero Group: Spero plays Nyro (E.C. Spero Productions, 2015)
På 60-talet var det många som spelade in Laura Nyros musik. Barbra Streisand, Fifth Dimension, Blood, Sweat and Tears var bara några av alla de artister och grupper som fick stora hits med hennes låtar.
Laura Nyro själv nådde aldrig riktigt ut till den stora massan men förblev en högt älskad kultartist till den för tidiga bortgången 1994. En kult som, bör påpekas, är högst levande än idag: vi är många som fått omvälvande upplevelser av Nyro och som aldrig någonsin tröttnar på att återvända till hennes själfullt eklektiska och djupt tidlösa musik.
Även om listframgångarna uteblivit sedan 60-talet har det fortsatt komma en strid ström av Laura Nyro-covers. Ibland nära originalen, ibland jobbigt jazzifierade, som sångaren Mark Winklers ”The Laura Nyro Project”.
Christine Spero hör till dem som lyckats allra bäst. På albumet ”Spero plays Nyro” lägger hon sig nära originalinspelningarna men lyckas ändå ingjuta sin egen mogna personlighet i det utmärkta urval sånger hon tagit sig an.
Spero har främst plockat låtar från de första albumen. Många hits men också några mer udda låtar, som ”Broken rainbow” och ”You don’t love me when I cry”.
”Laura and John” har hon skrivit själv och ”Black swallow” är en bas-introduktion till ”Upstairs by a chinese lamp”. Båda flyter snyggt in i helheten. Men det allra bästa tillägget är den latinsvängiga avslutning som kopplats på ”Stoned soul picnic”.
Spero kompar sig själv på piano och har en fin och själfull röst som lämpar sig väl för Nyros låtar. Precis som Nyro sjunger Spero i stämmor med sig själv. Med mycket gott resultat måste sägas.
Vokalarrangemangen är både plankade från Nyro och egentillverkade. Särskilt bra låter det i ”Blackpatch” där hon lika skarvlöst som skamlöst blandar arrangemangen. Här förgyller hon även Nyro-klassikern med ett mycket snyggt pianosolo.
Rytmsektionen Scott Petito, bas, och Peter O’Brien, trummor, har ett bra tryck i sitt musicerande och Elliot Spero gör mycket snygga insatser på tenor, sopran, flöjt och slagverk. Scott Petito bidrar också med fina inpass på gitarr.
Det mjukfunkiga soundet ligger ganska nära liveskivorna ”Seasons of lights” och ”Live at The Bottom Line” men frågan är om inte det här kompet är vassare än det Laura Nyro hade.
Det passionerade och excentriska som finns i Nyros egna inspelningar är genomgående nedtonat och liksom utslätat. Det är bra, att kopiera Nyros specifikt känslomässiga uttryck är svårt, för att inte säga omöjligt, och skulle lätt kunna bli patetiskt. Det gäller ju att, som Christine Spero, hitta sin egen plats i musiken och modellera fram en egen tolkning.
©Dan Backman 180501
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera