Jazz Cosmopolit – Svensk jazzhistoria Vol. 11 (Caprice/Naxos, 2017)
När Caprice Records äntligen kommit fram till den elfte volymen i kartläggningen av den svenska jazzen är det 1970-talet som avhandlas. Ett vitalt och turbulent decennium då många musiker och grupper kom fram, nya stilar introducerades och lp-skivor kom i en mängd som aldrig förr.
Precis som titeln ”Jazz Cosmopolit” antyder var det en tid då de svenska jazzmusikerna på allvar öppnade sina öron för världen, särskilt den utomeuropeiska folkmusiken.
Don Cherry var ett nyckelnamn, periodvis boende i Sverige och aktiv på jazzscenen. Det är konstigt att han ej är med på något hörn men jag utgår ifrån att Jan Bruér och Jörgen Adolfsson, som står för urval och research, har goda skäl för detta.
Sevda, lett av den turkiska trumpetaren Maffy Falay, är i alla fall med. Det var en viktig grupp som gjorde jazz av turkisk folkmusik och fick en slags spinoff i gruppen Oriental Wind. Båda banden har med stökigt svängiga låtar som inte mist något av sin energi.
Arbete & Fritid, Opposite Corner, Rena Rama, Bernt Rosengrens Kvartett, Egba, Mamba och Spjärnsvallet är andra kosmopolitiskt inriktade konstellationer i boxen. Men man kan ju undra var Archimedes Badkar och Fläsket Brinner tagit vägen. Fast så är det med kompilationer, allt kan omöjligen få plats.
70-talet var också en guldålder för jazzrocken. Här finns många fina exempel på det: Sansara Music Band, Eje Thelin Group, Kornet och Janne Schaffer är rysningsframkallande bra. Alla med ett mjukt klingande Fender Rhodes i ljudbilden och en känslighet i utspelet som till stora delar gick förlorad i det syntetiska 80-talet.
Då boxens fyra cd-skivor är kronologiskt upplagda blir det förstås stilbrott och brutala övergångar. Det finns exempelvis inte mycket som förenar Iskras lekfulla dekonstruktion av folkmelodin ”Solsken över Ångermanälven” och den mycket traditionella storbandsbluesen ”Blues eyes” med Ann Kristin Hedmark & Sandvik Big Band. Bortsett från att det är bra musik.
Men de tvära kasten stör inte. Mångfalden av uttryck speglar decenniets eklektism på ett kul och spännande sätt. Idag kan man höra hur den sjuttiotalistiska öppnheten lever vidare hos storheter som Goran Kajfes och Jonas Kullhammar.
Det är en diger samling musiker och grupper som presenteras, många sedan länge bortgångna och splittrade, några fortfarande aktiva och relevanta. Vissa namn förekommer oftare, som Lennart Åberg och Monica Dominique. Båda utförligt presenterade i det fullmatade och jazznördigt faktaspäckade häfte som medföljer.
Kvinnorna är underrepresenterade. Inte för att de underlåtitits att ta med utan för att de kvinnliga instrumentalisterna fortfarande var få till antalet. Det har ju, som vi vet, kommit att ändras.
Monica Dominique, Susanna Lindeborg och Tintomara, en grupp med enbart kvinnliga medlemmar, utgör lysande undantag tillsammans med några välkända sångerskor: Nannie Porres, Alice Babs, Monica Zetterlund och Ann Kristin Hedmark.
För de med dålig koll på sjuttiotalets svenska jazzscen utgör boxen en utmärkt introduktion och grundkurs. För oss andra blir det återhörandets glädje och en nostalgifest. Och, förstås, några nyupptäckter: Mamba har jag aldrig hört talas om men deras ”Skånska nätter” svänger som ett svenskt Santana.
Men var det verkligen nödvändigt att förpacka hela härligheten i en förutsägbart brun-gul-orange box? Sjuttiotalet må i efterhand förknippas med dessa färger men var i verkligheten mycket färgrikare än så. Det hörs ju i musiken.
©Dan Backman Rec publ i SvD 171105 Teckning: EWK
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera