kritik sedan 1993

Tomi Malm: Walkin’ on air (Contante & Sonante, 2017)

Tomi Malm gillar David Foster. Han gillar honom så mycket att han för åtta år sedan gav ut hyllningen ”Fly away”, ett album med covers på mer eller mindre jättekända David Foster-låtar. Han fick till och med mästaren själv att spela piano på ett spår.

När den finska kompositören, producenten, arrangören, gitarristen och klaviaturspelaren nu är tillbaka med ”Walkin’ on air” hör man förstås tydliga spår av David Foster i både låtskrivande och framförande. Det är slickt, smooth och melodiöst och med en tydlig grund i den västkustrock som Foster var med om att skapa.

Tomi Malm kan allt det där men har både uppdaterat soundet och gjort det poppigare. I detta kan man jämföra honom med Peter Friestedt, med skillnaden att det inte finns någon AOR i Malms låtar.

Istället för det bredbenta drar några av låtarna på ”Walkin’ on air” mot smörig pojkbandspop. För oss som vill ha vår WC så renlärig som möjligt är det förstås ett problem. Det får gärna vara smörigt men en låt som ”When you’re gone” går över gränsen, främst beroende på Julian Thomas jobbiga inlevelse.

”Show me a sign” är också att beteckna som pojkbandspop (det går att kalla det reklamradiopop också) men med Warren Wiebe och ZoSia vid sångmikrofonerna går den inte att motstå. Är inte särskilt förtjust i smooth jazz-saxofonisten Eric Marienthal men det får man stå ut med när monsterrefrängen tonartstegrar sig upp i en himmel med små lätta moln.

Nej, är inte heller överdrivet förtjust i ”Wouldn’t it be kinder”, men med detta sagt finns det ändå en hel del att glädja sig åt på detta omväxlande, genomarbetade och mycket välljudande album.

 

 

Som antagligen framgått är det en mängd sångare som medverkar, men här finns också två instrumentala spår. Som ”Kuwakaribisha”, ypperlig fusion i Weather Report-stilen och med ett ursnyggt gitarrsolo av Lolo Alvarez.

”Favour”, med sång av Frank Ådahl, är ett skönt studsigt och energiberikat spår med en tajt svensk blåssektion och Simon Phillips bakom trummorna.

”Let’s get to it” är lika Earth Wind & Fire-studsig och med en utmärkt vokal insats av Jerry Lopez. Frågan är dock om refrängen håller för att upprepas så många gånger.

Titelspåret ”Walkin’ on air” låter både som smooth jazz och westcoast. Chicago-mannen Jason Scheff både sjunger och spelar bas, Vinnie Colaiuta trummar och Eric Marienthal är helt ok på altsax.

”Perfect imperfection” är söt och stjärntindrande i David Foster-traditionen och med Neil Stubenhaus på bas och JR Robinson på trummor, bara en sådan sak. Jeff Pescetto sjunger den snyggt men den hade säkerligen blivit ännu bättre med en kvinnlig sångerska. Förstår inte varför Tomi Malm envisas med att bara ringa upp männen.

©Dan Backman 171122

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: