Tropiques/Subtropic Arkestra: Hörsalen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, 24 november 2017
Elorgelfaktorn är hög när Goran Kajfeš visar upp sina två grupper – Tropiques och Subtropic Arkestra – i Kulturhusets hörsal.
Jag älskar det. Användandet av elorgel har ju i stort sett legat i träda sedan 70-talet då Farfisa och Crumar förgyllde såväl progressiv jazz som progressiv rock.
Men denna afton får elorgeln – tror att både Alexander Zethson och Jesper Nordenström spelar Crumar, fast olika modeller – sprida både mys och mystik med sitt mjuka allomslutande ljud.
Det handlar inte om ett svulstigt hammond-sound. Nej, crumaren är mycket tunnare och lämpar sig fantastiskt bra för de minimalistiskt Terry Riley-liknande slingor som så ofta ligger till grund både för Tropiques och Subtropic.
Det är just en sådan Terry Riley-liknande figur som inleder Tropiques-delen av konserten. Precis som den gör på det fina nya album som släpps samma dag.
Alexander Zethson spelar slingan med vänsterhanden och ornamenerar ut musiken med högerhanden på flygeln. Blir lite imponerad av hur han under det ungefär timslånga stycket – ”Enso” – multitaskar på piano/orgel och visar prov på den simultankapacitet som män påstås sakna.
Stycket böljar fram och åter mellan olika teman och rytmiska mönster. Goran Kajfeš åkallar Don Cherry med sin trumpet och bistår orgeln med mjuka ostinatofigurer på en moog. Johan Berthlings kontrabas jordar det kosmiskt expanderande anslaget och Johan Holmegard driver på med ett lika kraftfullt som lyhört trumspel.
Det är en utpräglat kollektiv musik. Man hör alla instrument, hör hur musikerna hakar in i varandra och frammanar en femte osynlig musiker på scenen.
Jag har nämnt Terry Riley och Don Cherry men jag måste också få namedroppa Steve Reich och Bosse Hansson. Även dessa två svävar ju omkring i denna vackra och suggestiva hommagé.
Subtropic Arkestra är något annat, fast ändå inte. Draget av rituell trancemusik finns ju även i tolkandet av de obskyra covers som arkestran spelar.
Men om Tropiques gör en musik som möjligen kan betecknas som introvert handlar Subtropic mer om ett extrovert utspel. Med Per Ruskträsk Johansson, Jonas Kullhamar och Goran Kajfeš som absolut briljant blåssektion blir det stundtals rena rama Fela Kuti-draget, fast filtrerat genom 60-talets kosmiska jazz och 70-talets progressiva rock, kraut och världsmusik. Lägg till lite Miles förstås, men ingen urspårning i friform eller impro.
Bernard Fevres lika ljuvliga som obskyra ”Le monde avait 5 ans” låter som soundtracket till en gammal bortglömd fransk erotisk film och ”I’m on my way/Patch of blue” (en ännu mer obskyr US 69-låt) blir till fullfjädrad psykedelia med Johan Holmegards stökiga trumspel och Reine Fiskes trippiga gitarrspel.
På tal om Fiske: I ”Ne rien voir, Dire, Entendre” spelar han som värsta afrobeatgitarristen, det är normalt inte hans hemmaplan, och i extranumret ”Yakar Inceden Inceden” är hans gitarrljud trasigare än någonsin, vilket naturligtvis är helt underbart.
Kulturhusets hörsal är dessutom en perfekt spelplats för de här grupperna. Det här är ju lite som att återuppleva 70-talet i Kulturhuset. Då var vi här hela tiden, känns det som, och lyssnade på progressiv jazz och rock.
©Dan Backman 171125
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera