Michael Franks: Abandoned garden (Warner/WEA, 1995)
Bossanovan dog inte med Antonio Carlos Jobim, den lever vidare i Michael Franks musik. Fast precis som hos Jobim handlar bossan här mer om ett slags sinnestillstånd än en speciell typ av rytmiska och harmoniska subtiliteter. Ett sinnestillstånd som gärna kan liknas vid läget mellan sommar och höst.
Michael Franks har aldrig haft bråttom och här är han mer avslappnad än någonsin. Lika välartikulerad som alltid har han dessutom landat med sitt mest renodlade jazzalbum hittills.
Borta är ambitionerna att blanda in ett mer popmusikaliskt idiom, här har han istället gått tillbaka till sina första försök i branschen. Riktigt så bra som Sleeping gypsy (77) är det inte, men snudd på.
Om någon musik ska kallas för bitterljuv så är det just den här. Franks funderar över livet, kärleken och döden. Han gör det intelligent, gärna med naturlyriska metaforer och med känsla för livets poetiska ögonblick. Med en häpnadsväckande förmåga att uttrycka komplexa tankar och begrepp och ändå få språket rimmat och musikaliskt för han in lyssnaren i ett mycket kontemplativt och behagligt tillstånd. Det är som om man blir lite smartare och samtidigt känsligare för tillvarons nyanser i hans sällskap.
Det mest fantastiska med Franks är att han faktiskt gör samma sak om och om igen. När jag jämför debuten The art of tea (75) med nya cd:n framstår det tydligt att det mer handlar om förfining och fördjupning än förändring.
En anledning till att det inte blir tråkigt är förstås att han alltid jobbat med med de bästa musiker som står att finna, en annan att han jobbar med så små medel; med vek, ljus stämma och utan några egentliga åtbörder får nyanserna ett eget liv.
©Dan Backman Rec publ i SvD/City 951020
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera