kritik sedan 1993

Donald Fagen (1995)

Steely Dan (Donald Fagen och Walter Becker) gav ut sin senaste platta, Gaucho, 1980. När de nu, sexton år senare, är tillbaka med Alive in America är det naturligtvis en stor händelse.

En händelse som på ett plan är jämförbar med människans första steg på månen men som på ett annat är helt obetydlig; som om Walter och Donald bara varit ute på lunch och nu plockar upp tråden igen. Bara så där liksom.

Ett nyckelord när det gäller Steely Dan är perfektion. 1980 hade emellertid denna perfektion tagits till sin absurda spets och ett avbrott blev liksom ofrånkomligt. Det var dags att tänka efter. Dags att gå skilda vägar.

Efter ett turbulent sjuttiotal hade Donald Fagen och Walter Becker etablerat sig som popvärldens mest sofistikerade kompositörspar. Med en musik som kombinerade avancerade jazzharmonier med omedelbara poprefränger och funkiga grooves attraherade man inte bara musikrecensenter och studiomusiker – som stod i kö för att få medverka på parets plattor – utan även en stor, mestadels välutbildad publik.

En publik som i stort sett hängde med även på Fagens två soloplattor The Nightfly och Kamakiriad och Beckers Eleven tracks of whack.

En publik som även hängde med när Donald och Walter helt överraskande gav sig ut på turné sommaren 1993 med The All New Steely Dan Orchestra och sommaren 94 med The Citizen Steely Dan Orchestra.

Nya CD:n Alive in America dokumenterar reunion-konserterna och utgör ett väldigt levande bevis för att riktigt bra musik är tidlös.

Med hjälp av ett ruggigt kompetent och inspirerat band blåser Becker och Fagen nytt liv i tio Steely Dan-klassiker och Walter Beckers egen Book of liars. Somligt är bokstavstroget, somligt är omstuvat, allt är knäckande bra.

Perfektionen finns naturligtvis kvar fast här kompletterad med en den nerv och spänning som kan uppstå i mötet med en publik. Sällan i en studio.

Att Fagen sjunger som en kratta blir naturligtvis än mer uppenbart i en liveinspelning men bidrar som vanligt till musikens absoluta särart.

Det märkligaste är egentligen att det låter så modernt. Det är som om ingen tid passerat, som om inget damm fått fäste på Becker/Fagens högglanspolerade låtar.

I sin nya nittiotalsdräkt har musikens jazzprägel accentuerats, vilket innebär ett pärlband av ypperliga soloinsatser, bland annat från Georg Wadenius.

Med risk för att bli betraktad som en obotlig musiknörd måste jag även framhålla Peter Erskines och Dennis Chambers trumspel, som är en ren njutning från början till slut. Musikaliskt, exakt, varierat och precis så bra som det aldrig – aldrig! – kan bli med en maskin.

Vad mig anbelangar blir inte musik mycket bättre än så här. Donald Fagen och Walter Becker är hjältar och nu är de tillbaka!

För att få reda på hur Donald Fagen förhåller sig till denna typ av idoldyrkan fångade jag honom vid en telefon någonstans på Manhattans upper east side, där han bor med sin fru Libby Titus och två styvdöttrar.

Donald var vänlig men kortfattad. Jag var nervös och schabblade bort alla viktiga frågor. Så här blev det.

Donald Fagen: Tja, idoldyrkan är inte något jag råkar ut för så ofta. Ibland kan jag se en och annan i publiken som verkar lite överentusiastisk. Jag var jazzfantast i unga år och mina äldre kusiner brukade ta med mig till jazzklubbar. När jag fick se de som jag tyckte var toppen blev jag också väldigt upphetsad.

Jag var nervös inför den här intervjun.

– Oh, I´m so sorry. Jag vet vad du pratar om: för några veckor sedan var jag på ett party där även författaren Kurt Vonnegut var. Jag beundrar honom mycket men var för rädd för att gå fram och prata.

Har du alltid bott i New York?

– Jag kommer ursprungligen från New Jersey. När jag slutade college flyttade jag hit. Walter och jag fick ett jobb i Los Angeles som låtskrivare åt ABC Records 1971 och det var där som vi gjorde de flesta Steely Dan-plattorna. 1978 flyttade vi tillbaka till New York.

Trivs du där?

– Ja, jag älskar New York.

Jag utgår från att du gör intervjuer mest för att tillfredställa skivbolaget?

– Jag tillfredställer även mig själv för om vi inte säljer får vi inte göra några mer plattor. Eftersom vi inte turnérar i år vill vi gärna att folk får reda på att plattan finns.

Både du och Walter tycks ha ändrat attityd vad gäller intervjuer och allmän tillgänglighet.

– Vi gjorde faktiskt lite intervjuer i anslutning till skivorna.

Men allt prat om din och Walters cynism och att ni skulle vara svåra och konstiga…

– Jag vet inte hur vi uppfattas av andra människor. Som musikbranschen ser ut idag är vi nog inte alls lika extroverta som många andra. Vi började som kompositörer och vi är nog kompositörspersonligheter snarare än artistpersonligheter.

Du känner inte igen dig i bilden av dig som lite konstig.

– Nej, jag tycker andra verkar konstiga.

Det har alltid talats mycket om cynism när det gäller Steely Dan…

– Jag tror det finns en skillnad mellan att vara cynisk och osentimental. Mycket av popmusiken är sentimental, det handlar mest om romantik. Walter och jag är inte så romantiska.

Men bakom den hårdkokta perfektionen kan jag även hitta värme, ömhet och melankoli.

– Jag tror du har rätt, men vissa människor hör inte det. Fast sentimentalt är det inte.

Mellan dina soloplattor The Nightfly och Kamakiriad hände inte så mycket, var det jobbigt?

– Under större delen av åttiotalet hade jag svårt att skriva nya låtar och det var jobbigt. I väntan på idéer gjorde jag lite andra grejer.

Var återföreningen med Walter Becker och Steely Dan-turnéerna en överraskning?

– Faktum var att Walter och jag skrev några låtar under åttiotalet. Med undantag av Snowbound, som jag använde till Kamakiriad, blev inga särskilt bra. Men nu har vi börjat skriva igen och det känns bra.

Det känns som om Steely Dan aldrig slutat, det finns en logisk konsekvens rätt genom era pauser och soloprojekt…

– Mitt förhållande med Walter har förändrats genom åren. Nu är vi bättre vänner än förr och har roligare.

Ser du någon framtid för Steely Dan?

– Kanske.

När kommer ni till Sverige?

– Just nu finns inga planer men jag kan tänka mig 1997.

Har du själv varit i Sverige?

– Låt mig tänka, jag hälsade på en vän i Danmark förra våren och då hade jag tänkt åka över, men jag fick inte tid.

Ljudet på nya liveplattan är verkligen excellent.

– Ja, Roger Nichols använde en Sony 48-spårsmaskin när han spelade in. Han tog det direkt från mixerbordet så det blev faktiskt väldigt bra.

Finns det något du vill säga angående plattan?

– Jag tycker om att solisterna fick mycket utrymme. Jag växte ju upp med jazz så jag tycker om improvisation. Alla är jazzmusiker så de uppskattade att spela över ackordgångarna som de tyckte var intressanta. Eftersom vi inte turnérade så mycket på sjuttiotalet hade de flesta låtarna aldrig framförts live.

Du har inget emot att spela gamla låtar?

– Ju äldre låtarna var, desto mer ändrade vi arrangemangen. Reelin´ in the years stuvade vi om ganska ordentligt så den skulle bli intressantare. Jag gjorde själv alla nya blåsarrangemang. När jag lyssnade på de gamla inspelningarna hörde jag saker som kunde göras bättre så jag skrev om en hel del.

Blås- och vibrafonarrangemanget till Sign in stranger låter nästan som Frank Zappa.

– Det har jag inte tänkt på men så är det kanske. Han brukade använda mycket slagverksinstrument, vibrafon och marimba, och det brukade vi också göra.

Jag kan se vissa likheter mellan Frank Zappa och Steely Dan.

– Ja, speciellt i början var vi influerade av Frank Zappa. Jag minns att han spelade i Greenwich village här i New York. 1966 tror jag det var. Då såg jag honom flera gånger.

Vad ska du göra mer idag?

– Jag ska göra några intervjuer nu på eftermiddagen och en senare ikväll. För övrigt ska jag jag nog klinka på pianot och ta hand om lite vardagsbestyr.

©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 951012

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: