kritik sedan 1993

Steve Lukather (1995)

Toto har en lite speciell publik. Den typ av publik som utan anmodan sjunger med i varje refräng och som dessutom, särskilt när det gäller den manliga delen, vet vilken tjocklek Steve Lukather har på E-strängen.

När de i somras besökte Halmstad för en utomhuskonsert i hällande regn jublande de mest fanatiska beundrarna redan när instrumenten bars in på scenen. När sedan Steve, David, Mike och Simon rusade in visste jublet naturligtvis inga gränser.

Under sådana förhållanden är det ganska lätt att uthärda positionen som ”bandet som kritiker älskar att hata”.

När jag påtalar just detta blir den redan muntre Steve Lukather, på blixtvisit för att berätta om nya Totoplattan, ännu muntrare och berättar hur gärna han skulle vilja träffa Aftonbladets Per Bjurman, som i somras skrev en något…eh…sval recension av ovan nämnda konsert.

– Den var den ”bästa” recension vi någonsin fått. Rubriken var ”Toto är ett skitband”!

Steve skrattar gott och berättar om hur gärna han vill ha en T-shirt med just den rubriken och en bild på Per Bjurman (till saken hör att Steve och Per är ganska lika varandra, men det säger jag inget om).

– Det var så dåligt att det blev roligt, nästan skriker han. Den här killen hatar oss tydligen något alldeles enormt, så varför kom han! Han visste att han skulle hata det redan innan första tonen på första sången!

Att detta är ett kärt ämne för Steve står helt klart när han fortsätter med att berätta hur det är hemma i Amerika:

– Nästan alla journalister hatar oss. Vi står för allt de hatar: vi är bra musiker, vi är inte vackra, vi är inte politiskt korrekta, vi bara skriver sånger.

Till synes omedveten om att det börjar lukta lite inverterat självförhärligande plockar Steve till slut fram sitt sista ”dräpande” ess ur rockärmen:

– Vi har sålt närmare 1 miljon plattor bara i Sverige, så vem bryr sig, egentligen. Så länge vi säljer är det bara cool att vara hatad av pressen.

Nya plattan förändrar inte bilden av Toto nämnvärt. Här finns en del möglig hårdrock såväl som snygga melodier och schyssta grooves. Helt okey liksom. Jag frågar om de haft någon speciell ambition med plattan.

– Jag har turnerat och gjort min egen grej med mitt band Los Lobotomys, du vet någon slags musikermusik. Efter det ville jag bara komma hem och skriva några ”enkla” sånger så jag och David Paich satte oss ner med ett piano och en gitarr.

Med hjälp av co-producenten Elliot Scheiner, som jobbat med Steely Dan och Eagles, blev ljudet blev mer organiskt:

– Jag pluggade in direkt i stärkaren och spelade även en hel del akustiskt piano. Jag är faktiskt väldigt stolt. Vi är inte tonåringar längre så det vore fånigt att göra en heavy metal-platta.

Jag berättar att jag faktiskt gillar plattans instrumentala fusionlåt.

– Vi var tvungna att slänga in den för alla musiker som gillar våra skivor, säger han lite ironiskt men tillägger:

– Våra största succéer har alltid varit de enklare låtarna; schysst groove, schysst melodi.

Det finns en melankolisk ton på plattan.

– Ja, jag har gått igenom mycket. Jag har förlorat min bästa vän, Jeff Porcaro, och jag har skilt mig. Sådant märks.

Som om han plötsligt blivit lite för naken tvärvänder han plötsligt och utropar teatraliskt:

– Jag är en deprimerad man, ge mig en kram, skrattar han rått och gör mig nästan irriterad i sin ovilja att gå lite på djupet.

Jag menar, det verkar liksom lite poänglöst att ta sig hela vägen från Los Angeles bara för några machoskämt.

LukeNär jag tar upp det här med hans ställning som gitarrgud och studioproffs verkar han uppriktigt besvärad. Det är som om han har svårare att hantera uppmärksamheten kring sig själv än den kring Toto.

– Nej, kom igen! Det finns många som är bättre än mig, säger han.

– Jag är inte ute efter att vara någon slags gitarrhjälte. Så var det när jag var 16, då ville jag bli bäst. Idag är det inte längre cool att vara en duktig musiker.

Steve Lukather är ganska kort, har alldeles svart lockigt hår och ger ett lite plufsigt intryck. Han har ringar i öronen och ringar under ögonen och verkar lite lätt bakis. Han är både odräglig och charmig och verkar stundtals mer intresserad av att stöta på fotografen Nicco Söderlings assistent Sara än att prata med mig.

Utrustad med något slags självförtroende tycks han vara den typ av man som bara måste kommentera varje kvinna han ser. Det faktum att både Sara och skivbolagsrepresentanten Sandra har tröjor knutna kring magen föranleder exempelvis följande kommentar:

– Är det populärt att ha tröjor knutna kring magen? Ni är bägge smala och har snygga stjärtar och har tröjorna på samma sätt…hö, hö!

Steve ursäktar sig och strax är vi inne på ämnet musikinfluenser.

-När jag växte upp kom det något häpnadsväckande ungefär var femte sekund; den nya Yes-plattan, Beatles, Stones, Hendrix, Pink Floyd…tidiga Genesis…wow…great music, great musicians…när man hörde sådant tänkte man ”blir jag någonsin så bra, kommer jag någonsin få göra en platta?”.

I jämförelse med den här musiken tycker Steve att mycket av dagens musik är alldeles för simpel.

– Nuförtiden räcker det med att du kan ett ackord så blir du miljonär!

I ett utslag av politisk korrekthet försöker han sedan korrigera sin något konservativa åsikt:

– Missförstå mig inte; det behöver självklart inte vara komplext för att vara bra. Det finns en massa unga band jag tycker är jättebra. Kolla bara på Soundgarden, Black hole sun är en av mina favoritlåtar.

När jag berättar om hur min egen musikaliska utveckling förde mig från typ Beatles över Frank Zappa till västkustmusikens gyllene 70-tal och vidare in i den svarta traditionen blir Steve riktigt nostalgisk. Och när jag sedan fortsätter med att smickra honom för ett speciellt gåshudsframkallande solo på Boz Scaggs västkustklassiker Down two then left vräker han sig bakåt i soffan och utbrister:

– Jag var 19 då…wow…you just took me back, man…det var min första guldskiva.

När jag sedan fortsätter med att plocka fram alla otroligt schyssta grejor han gjort med namn som Christopher Cross och Marc Jordanskruvar han på sig som han gjort inför mina kommentarer om honom som gitarrhjälte.

– Wow…my God…jag har glömt allt det där. Jag har gjort sex-sjuhundra plattor så det är svårt att minnas allt.

Nej, det är roligare att tala om nuet och något som är jättekul är den kommande världsturnén (till Sverige kommer Toto i november).

– Nu sätter vi ihop en väldigt häftig scenshow med videomonitorer och allt. Tjejen som designade U2:s Europaturné jobbar med oss nu, säger Steve entusiastiskt.

Urrk, tänker jag och frågar lite försåtligt om det är mer tillfredställande att vara rockstjärna än tillhöra den absoluta världseliten av studiomusiker (att jag tycker han är mycket bättre ”bakom” andra än när han frontar Toto på Jurrasic Park-humör vågar jag inte säga).

– Jag är ingen rockstjärna och jag har aldrig sett mig själv som en sådan. Jag är inte söt nog att vara rockstjärna, hö, hö!

Nuförtiden gör inte Steve några studiojobb. Bara om någon kompis ber honom.

– Michael Jackson betalade mig en helvetes massa pengar och en flygbiljett till New York för att spela på senaste plattan.

Bonusmaterial I:

Under hela intervjun har Steve kastat långa blickar efter fotografassistenten Sara och hennes oranga jeans och till slut kan han inte hålla sig längre:

Steve: Who is this girl?

Sara: I´m his assistant.

Nicco: She´s helping me.

Steve: Lucky you. What´s your name?

Sara: Sara.

Steve: Steve. Nice to meet you. Love those pants.

Dan: You must pay attention to me.

Steve: C´mon! She´s more fun to look at than you.

Dan: I´m gonna write a really bad article about you.

Steve: Oh yeah, Lukather is an asshole! It won´t be the first time.

Bonusmaterial II:

Färg: Orange.

Drömmar: Märkliga. Surrealistiska. Jag har blivit dödad i många av mina drömmar. Skjuten i käken med maskingevär, fallit ner för byggnader, jag vet hur det känns att falla och träffa marken.

Hiphop: Till största delen är det något jag inte förstår. Det är väldigt negativt. Det är bara samma sak om och om igen. Jag älskar R&B, jag tycker inte rap är samma sak.

Droger: Varit där, gjort det.

Gitarrer: Hela mitt liv.

Stockholm: Vackert.

Bill Clinton: Värdelös. Jag tycker det amerikanska politiska systemet är ett skämt. Det är ett gammalt koncept som inte fungerar längre.

TV: Jag älskar TV. Jag tittar inte så mycket för jag jobbar nästan jämt. Det är intressant att kolla mina barns reaktioner. Jag censurerar ingenting för dem, bortsett från porrfilmer.

Dean Parks: En väldigt god vän och en av världens bästa akustiska gitarrister.

Religion: Fungerar inte längre.

Jerry Garcia: Sorgligt att han gick bort, även om jag aldrig förstod mig på Grateful Dead-trippen.

Steely Dan: Bäst. Jag har aldrig spelat på någon av deras plattor men däremot live med Donald Fagen. Jag hade ett high school-band med Carlos Vega på trummor, John Pierce på bas och Michael Landau och jag själv på gitarr och vi lärde oss och spelade hela Katy Lied-plattan live innan den ens kommit ut.

Bonusmaterial III:

Innan vi skiljs lyckas han knäcka mig ytterligare en gång genom att nämna att han är bästa polare med Miguel Ferrer.

För den som händelsevis glömt bort det kan jag informera att Miguel Ferrer spelade den ständigt lika aggressive och irriterade FBI-agenten Albert i Twin Peaks, världens genom tiderna bästa TV-serie.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 950929

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: