kritik sedan 1993

Rickie Lee Jones: Naked songs (Reprise/WEA, 1995)

Rickie Lee Jones har arbetat hårt på att renodla sina tidigare överdådigt orkestrerade sånger. På livenspelade Naked songs har hon antagligen kommit så långt det går, om hon inte nästa gång gör en a capella-platta förstås.

Med eget ackompanjemang på gitarr och piano tänjer och bänder hon sina egna sånger på det där sättet som bara Rickie Lee kan. Förvisso trollbindande en stund men i längden lite för avskalat för min del.

Bäst är det när hon sätter sig vid pianot; Coolsville, från första plattan, blir Laura Nyro-neurotisk och nästan skrämmande i sin nakenhet.

I min bok är Rickie Lee en stjärna och förebild. En artist med total konstnärlig integritet. Min lojalitet är hundraprocentig, även om jag önskar att hon kunde bli lite mera flärdfull och extrovert igen. På sina tre första plattor var hon världsbäst. Nu är hon en institution.

©Dan Backman Rec publ i SvD/City 950929

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: