Ann Westin (1995)

av Dan Backman, 7 april, 1995

– Inte ens William har hållit på lika länge som jag, säger Ann Westin och ser tillbaka på en trettioårig karriär som gallerist i Stockholm. Först på Galerie Blanche, senare under eget namn.

Den William som åsyftas är William Aronowitsch, som även han drivit galleri hiskeligt många år, och därigenom blivit något av en institution.

Även om både Ann och William tillhör en helt annan generation än de unga, 90-talssmarta galleristerna innebär det knappast att de skulle vara ointressanta; konst har naturligtvis inte med ålder att göra utan inställning.

Sedan 1989 har Ann Westin haft sitt galleri i en alldeles utomordentligt vacker lokal på Styrmansgatan (en lokal hon själv renoverade). Innan hon kom dit hade där jobbats med batteriladdning (under namnet Karlaplans Laddningsstation).

Vi träffas en fredagseftermiddag, som vanligtvis är lugna galleridagar. Jag sätter mig tillrätta i den vackra soffan inne på kontoret. Ann bjuder på kaffe och berättar om hur hon som trettonåring blev intresserad av konst:

– Jag hade en kamrat som var finlandssvenska. Hennes mamma var bästa vän med Maire Gullichsen, som var Finlands leading lady vad det gällde konst, arkitektur och design. Hon låg bakom Artek som hade till huvudsakliga uppgift att marknadsföra Alvar Aalto. Det var en helt fantastisk kvinna.

Ann fick följa med sin kompis och hennes mamma till Maire Gullichsen Villa i Finland. Mötet med funkisestetiken blev omskakande.

– Hon boddea med sin kompis och hennes mamma till Maire Gullichsen Villa Mairea i Finland. Mötet med funkisestetiken blev omskakande.

– Hon bodde i den första privatvilla Aalto ritade. Mitt inne i granskogen.

Maire fattade tycke för trettonåringen och frågade om det fanns någon konstnär hon tyckte särskilt mycket om.

– Modigliani, svarade Ann och blev placerad i ett sovrum med en Modiglianimåning!

För Ann, som kom från ett kulturellt svenskt-judiskt hem med större betoning på ord och musik, blev detta möte med konst och arkitektur en uppenbarelse. Allt var fantastiskt!

Kontakten med Maire Gullichsen har hon behållit genom åren, något som även inneburit samarbete med Artek om större utländska utställningar.

– Hon blev min mentor, berättar Ann om den numera bortgångna drivkraftiga finskan.

Vi talar vidare om Anns eget ursprung som verkar nog så intressant även det.

– Min farfar var överrabbin i Sverige och min morfar var premiäraktör på Dramaten.

Morfadern hette Axel Hultman och var även en framstående idrottsman. Till meriterna hör att han införde curling i Sverige samt uppfann hejaramsan ”heja, heja, friskt humör”!

Ann utbildade sig textilt såväl som teoretiskt; på universitetet samlade hon ihop till en fil kand i litteratur, konst, teater och film. Något hon haft nytta av i sitt yrkesverksamma liv som gallerist och guide på Drottningholmsteatern.

Innan hon blev handplockad till Galerie Blanche 1965 hade hon även jobbat ihop med sin man, som är arkitekt.

– Jag gjorde textilinredningar och alla möjliga sådana saker.

Att sedan få börja jobba på galleri var inte helt fel för den passionerat konstintresserade tjugofemåringen.

– Något så underbart som att få jobba på galleri kunde jag inte tänka mig.

Blanche, som låg vid Mynttorget, hade startats av Gustaf Engwall 1947. Fast då låg det i Blanche-huset, på den plats där Sverigehuset sedemera byggdes.

– Dit tog han alla de franska konstnärer som efter andra världsrldskrigets slut åter blivit tillgängliga. Picasso, Matisse, Braque, Giacometti…allt vad du vill!

Vid den här tiden var inte gallerier den självklarhet de blivit nu. I stort sett var det bara Galerie Blanche och Svensk-Franska konstgallenska konstgalleriet som gällde. Inte heller var det, som idag, amerikansk konst alla längtade efter utan då var det främst den franska avantgardismen och elegansen man ville åt.

Eftersom gallerierna var få, även när Ann började, var alla utställningar en stor händelse. Och den konst som då var ny var minst lika skräckinjagande som dagens sex- och våldsfixerade varianter. Till skillnad från nu skrev tidningarna om alla utställningar något som skulle vara omöjligt med dagens utbud.

Av den akademiskt lagda Gustaf Engwall lärde sig Ann mycket. Inte minst fick hon bekräftelse på en hållning till konst.

– Man måste inte tänka i termer av pengar, säger hon idealistiskt och drar en parallell till dagens unga gallerister – som hon, till skillnad mot 80-talets penningtörstande lycksökare, anser ha en genuin känsla för konsten.

– Jag tycker det är underbart att människor i detta läge som Sverige befinner sig i öppnar galleri. Då måste man vara idealist anser jag.

80-talet var en mörk period med gallerister som mer liknade bilhandlare och som lika gärna kunnat jobba med aktier.

– Det kom in klippare i vår bransch, utropar hon indignerat.

En annan period som också var lite problematiskt, fast på ett motsatt sätt, var åren från 68 och framåt.

– Galleristen blev kapitalist och konstnären profitör, suckar hon och minns hur ”kapitalisten” Gustaf Engwall bokstavligen blev utskälld av ”medvetna” konstnärer.

– Jag har ännu inte förstått om Gustaf var ironisk eller allvarlig när han sa ”konstnärer, det är fina människor det”, skrattar Ann som ofta fick medla mellan militanta konstnärer och den mer timide Gustaf Engwall.

Att man sålde något alls berodde på att detta var en tid då man byggde upp välfärdsverige. I systemet ingick så kallade rotlar som köpte konst till institutioner. Mycket konst.

– De fick köpa konst på gallerier utan att det betraktades som kommersiellt, det räknades liksom inte.

Så här i efterhand är Ann glad att hon alltid hållit sig utanför rådande trender:

– Jag har aldrig varit i fas med tiden och det är jag jättetacksam över, säger hon och räknar upp tre egenskaper en gallerist bör ha; blick, känsla och integritet.

– Har man inte integritet hoppar man på alla tåg och får till slut trovärdighetsproblem, slår hon fast.

På Blanche debuterade tunga och nu mycket etablerade namn inom den svenska konsten. Mest var det män, förstås: Åke Pallarp, Laris Strunke, Tommy Östmar, Lars Millhagen…

– Var tredje lördag var det vernissagefest, det var vansinnigt kul. Konstnärerna bråkade och var aggressiva men jag var övertygad om att det skulle vara så, skrattar Ann, som inte tycker sig se något av utanförskapet och konstnärsmyten hos dagens konstnärer.

Gustaf Engwall var kvar på galleriet fram till 1980 även om det var Ann som i stor del höll i rodret när det gällde introducerandet av nya namn som som Curt Asker, Harald Lyth, Kent Lindfors, Kajsa Mattas, Jarl Ingvarsson, Eva Zetterwall och Mac Hamilton.

Efter att Gustaf Engwall slutat följde sju års samarbete med Hans Mörner innan hyresvärden, Svenska Brandstodsbolaget, tvingade galleriet att flytta.

– Brandstodsbolaget, som förut varit ett väldigt gammalmodigt företag, fick en ny ung yuppiechef. Han skulle datorisera rubbet och såg inget annat utrymme än galleriet för detta ändamål. Vi protesterade och gick även till Mats Hulth. Men till ingen nytta.

En epok var över och Ann och Hans lämnade över rulljansen till Göran och Christina Henriksson som fortsatte verksamheten i en ny lokal på Sturegatan.

I galleriet på Styrmansgatan har hon haft en relativt eklektisk linje. För det mesta ganska intim. Att tala om konstnärlig inriktning är naturligtvis svårt men Ann talar i termer av abstrakt och emotionellt när hon ska försöka ringa in det hon visar.

– Den här lokalen är lite speciell i så måtto att den säger ifrån. Det går inte att visa saker som är för påträngande.

Som alla andra branscher är konstbranschen full av intriger och förtal. Ann, som ger ett sofistikerat och bildat intryck, säger sig emellertid ha ett gott förhållande till sina kollegor. Unga som gamla. Enda problemet är kollegor som ”stjäl” över konstnärer till sitt eget galleri. Konstnärer som en gallerist kan ha jobbat åratal med.

Av alla de konstnärer Ann visat nämner hon gärna Kent Lindfors och Jarl Ingvarsson.

– Han är en av de största koloristerna, säger hon och prisar Ingvarssons nyss avslutade utställning hos Lars Bohman.

Konstkritiker är ett släkte hon sällan ser till. Numera.

– Usch! Är det några som borde bytas ut så är det väl de, skrattar hon och fortsätter:

– Hit kommer alla utom konstkritikerna!

På Konstmässan i Sollentuna har hon inte varit med sedan 1992.

– Jag vinner inget på att vara med där. Jag har inte känt att jag nått några nya människor där, säger hon och konstaterar att årets upplaga av den trötta mässan var ”så urbota dålig”.

Smart Show, däremot, tycker hon är en helt underbar mässa.

– Jag får tillbaka mina känslor som tjugofemårig nybörjare i gallerivärlden. Precis så var det, utropar hon entusiastiskt och jämför Sollentunamässans hemska plastmackor med den fräscha barservering Smart Show erbjuder.

– Tänk vad det betyder! Det är ju en helt annan, sensuell inställning.

Hur kul och bra hon än tycker att det är skulle hon ändå inte vilja vara med.

– Jag tycker det blir löjligt med de äldre som sitter där för att liksom fortfarande kunna räknas.

Att mässan var så övertydligt fokuserad på sex och våld är inget som stör henne.

– Jag ser det inte som spekulation, jag ser det som ett väldigt starkt engagemang för vad som händer i världen.

Att Ann är en aktiv kvinna med många intressen är tydligt.

– Afrikansk dans tycker jag är väldigt kul, säger hon lite överraskande och fortsätter med att berätta att hon förutom att vara med i styrelsen för Vänföreningen för Musik på Slottet även gillar att segla.

Hon är också road av att skriva och hitills har det blivit två böcker. En om Kent Lindfors och en om silversmeden Torun Bülow-Hübe, vars vackra och intressanta smycken Ann samlar på.

– Jag har beundrat Torun sedan sextiotalet då jag såg hennes smycken i Paris. Vi hade en gemensam vän i Gunilla Palmstierna-Weiss som förmedlat kontakten.

Nu är en bok om konstnären Lage Lindell på gång. Något som passar bra eftersom Ann blivit utvald att företräda Lindells efterlämnade verk.

Det är dags att bryta upp. Kaffebrödet är uppätet och Ann berättar avslutningsvis att hon (eller om det ska vara tvärtom) jämförs med Charlotte Lund, som även hon har ett litet galleri med en egen, lite otrendigare profil.

– Hon verkar ha integritet den flickan.

©Dan Backman Intervju publ i SvD/City 950407