Stevie Wonder (1995)
Stevie Wonder kan man göra lite vad man vill med, plocka isär och välja ut sin egen lilla bit av. Eller bara dyrka, rakt av. Likt en kamelont passar Wonder in överallt. Eller ingenstans.
Medan dansbandsfolket mer än gärna sjunger med i refrängen till I just called to say I love you lämnar den hippa soulkonnäsören skyndsamt lokalen med ett exemplar av Talking book under armen.
Medan Lill Lindfors och Sylvia Vrethammar känner sig härligt levande av Sir Duke samplar hårdföra hiphopare vad som helst från Fullfillingness´ first finale.
Som sångare har hans inflytande varit av så monumental betydelse att det inte går att överskatta. Ingen har wailat som Wonder och inget manér har heller blivit så missbrukat.
Sedan var det detta med munspelet; alla vill ha ett Wonder-solo och påfallande många har fått det. Paul McCartney, Eurhytmics och Chaka Khan har alla välsignats med Wonders magi och fått världshits på köpet.
Efter att redan som elvaårigt underbarn tagits upp av Berry Gordys Motownfamilj har Wonders liv hela tiden handlat om att gå vidare. Från hans första hit, den fullkomligt hysteriska Fingertips – part 2 (63), har han rastlöst öppnat sig själv och sin musik för nya impulser.
På många sätt är han ett unikum; inte bara som sångare och kompositör utan även som instrumentalist. Piano och munspel spelade han redan vid fem års ålder, trummorna tog han upp senare.
Tyvärr har hans nyfikenhet också lett honom in i en digital återvändsgränd han ännu inte kommit ur. Under hela åttiotalet tycktes Wonder användas som testlaboratorium för alla de mest konstiga maskiner Yamaha- och Kurzweilteknikerna kunde hitta på.
Wonders karriär kan delas upp i tre faser. 1963 – 1970 var han ”Little Stevie Wonder”, en hitmaskin styrd av Motownfabrikens ideal. Fantastisk på alla sätt och vis men ändå ofri.
Wonder krävde utrymme för sig själv och med 1971 års Where I´m coming from var han redo att ta situationen i egna händer.
Nu började det spraka och gnistra på ett helt annat sätt; Wonder spelade mer och mer själv, tog över produktionen och skrev allt med sin dåvarande fru Syreeta Wright. Det var dags att ge sig ut i världen. På riktigt.
Här finns det första provet på riktigt smutsig clavinetfunk, Do yourself a favour, och en av hans allra bästa låtar, den energiskt vackra If you really love me.
Med Music of my mind (72) frigjorde sig Wonder slutgiltigt från Motwns tvångströja och presenterade en musik och en attityd som helt motsvarade det tidiga sjuttiotalets revolutionära ideal.
Vad som sedan kom är, som man brukar säga (och för en gångs skull är det inte överord), historia. Talking book (72), Innervisions (73), Fullfillingness´ first finale (74) och Songs in the key of life (76) var album så fyllda av passion och musikalitet att man två decenier efteråt fortfarande blir mörkrädd.
Efter den fullkomligt osannolikt kreativa urladdningen med Songs in the key of life börjar Wonder alltmer komma i otakt med samtiden. Journey through the secret life of plats (79) är det första av Wonders ganska tveksamma soundtracks.
Med Hotter than July (80) markeras en slutpunkt. Med hits som Master blaster och Happy birthday blir han löjligt stor bland alla möjliga människor som inte brytt sig förr. Visst svänger det, visst är han inspirerad, visst är det jättebra – ändå är det slut.
Från och med nu får vi bara undantagsvis möta den Wonder som tappar all jordisk kontakt när han funkar loss på clavineten eller wailar sig blå på Another star. Den Little Stevie Wonder som faktiskt inte är skapt som andra människor.
Naturligtvis gör han mycket bra musik även fortsättningsvis och speciellt den utmärkta samlingen Original musiquarium I, volume I & II (82) innehåller fyra nyskrivna sånger som på ett ganska fantastiskt sätt summerar allt som är bra med honom: Front line funkar på med ett medvetet och rått engagemang medan Ribbon in the sky är så vacker och sensibel att man bara smäller av. Volume II innehåller den avspänt grooviga That girl men framförallt den hysteriskt svängiga Do I do.
Efter soundtracket till Jungle fever (91) är det nu dags för ännu ett livstecken. Conversation peace har varit aviserad sedan flera år och ger ingen anledning till en revidering av uppfattningen att Wonder gjort sitt – vilket inte hindrar att här finns musik som äger relevans även 1995.
©Dan Backman
Den Stevie Wonder som intar podiet på det sjuttiotalsdoftande Hotel Le Meridien i Paris är något helt annat. Iklädd en fotsidd afrikansk dräkt, som inte förmår dölja att han faktiskt blivit tjock, ger han intryck av en politisk eller religiös ledare snarare än en legendarisk soulstjärna.
Inför ditresta journalister från hela Europa berättar han lite om nya cd-n, vilket naturligtvis är anledningen till varför vi är där, men mest uppehåller han sig vid de sociala orättvisorna han alltid varit engagerad i.
Wonder anger själv tonen genom ett litet öppningsanförande som berör Berlinmuren, ett enat Europa och vikten av att vi alla kämpar mot världens orättvisor.
Han är seriös, talar sakta och vaggar med kroppen. Precis som när han sjunger. Ibland verkar det som han skulle vilja ha lite mera lättsamma frågor, ibland verkar han frånvarande.
De europeiska journalisterna är ambitiösa och ställer frågor inte bara om rasism i allmänhet utan även om konkreta inrikespolitiska amerikanska stridsfrågor. Speciellt en snubbe från Irland, som börjar med att förklara hur hela den gröna ön älskar Stevie, verkar ha förväxlat presskonferensen med en politisk utfrågning.
Själv berättar Stevie att han gett upp sina uttalat politiska ambitioner och numera insett att han för fram sitt budskap bättre genom en sång än från talarstolen. Antagligen har han rätt, problemet är bara att hans texter om hemlösa och crack-offer inte sedan Living for the city (från 74) gestaltats på ett övertygande sätt.
På frågan om varför plattan tagit så lång tid svarar Stevie att han upplevt livet istället. Vad det innebär får vi naturligtvis inget riktigt svar på, bortsett från att det senare framkommer att han tillbringat mycket tid i Ghana, där han även skrivit många av de nya låtarna.
När det gäller hiphoparna, och i synnerhet gangstarapparnas hårdföra texter om våld och sex, uppvisar Wonder förståelse. Själv ser han dem som en fortsättning på en afrikansk griot-tradition (historieberättare) och ser dem som ett symptom på samhällets orättvisor.
– För övrigt tror jag inte på Big Bang-teorin, tillägger han lika kryptiskt som oväntat.
En av artisterna Wonder samarbetat med på nya plattan är Prince.
– Idén var att Prince skulle spela gitarr på Cold chill, säger Wonder och fortsätter med att berätta hur han skickat bandet till Paisley Park-studion i Minneapolis och inom fyrtioåtta timmar fått tillbaka inte bara schysst gitarr utan även en helt ny mix av låten.
Ibland skojar han om sin blindhet och berättar att han redan som litet barn lugnat sin olyckliga moder.
– Jag sa till henne att Gud kanske har en annan plan för mig; don´t worry I´ll drive the car, skrattar han och släpper äntligen loss en charmigare och mer spontan Wonder än den vi hittills sett.
När Berry Gordys bok om Motown-imperiet och alla dess artister kommer på tal säger Stevie att ”en del av det som står om mig är sant”. När han senare pressas på vad som inte var sant skruvar han på sig och säger:
– Okey, allt är sant, boken är toppen!
Plötsligt är audiensen över och Wonder tas om hand av jättestora livvakter som sakta för ut honom ur salen. I foajén får han på sig en stor svart cape med en huva som ger honom ett overkligt närmast spöklikt uttryck.
©Dan Backman
På kvällen är det dags för en spelning inför press och branschfolk i en nybyggd steril konsertlokal. Precis som på presskonferensen ger Wonder ett något frånvarande intryck. Inte så att han är dålig, långt ifrån, men i närheten av någon extas kommer han aldrig.
Kompad av en mycket cool samling musiker kör han ett koncentrerat set med klassiker såväl som spår från Conversation peace. Det hela utstrålar tyngd och befinner sig så långt bort från lättviktig dansmusik man kan komma. Med en bassist som Nathan Watts, stor som ett hus, går det liksom inte att leka.
Det hela är ungefär lika imponerande som en jumbojet eller ett hangarfartyg.
En enda gång tar Wonder fram munspelet och en enda gång trollbinder han genom att bara sjunga och spela piano.
När han gör en gräslig version av I just called to say I love you och följer upp med en mördarversion av Superstition tydliggör han ånyo den schizofrena karaktären på hans material. Ena minuten vidrig dansbandsmusik, nästa värsta funken.
Andra höjdpunkter var en svängig tolkning av My cheerie amour samt en gripande For your love (bästa låten på nya cd:n).
Och sen: lika plötsligt som presskonferensen slutade, lika plötsligt tar konserten slut.
Kanske var Wonder trött, kanske var mottagandet alltför svalt. Lite snopet kändes det allt.
Men hur mycket kan man egentligen begära? Ett helt liv med överjordisk inspiration? En aldrig sinande källa att ösa ur?
Nej, det vore förmätet; dagens Stevie Wonder surfar fram på gamla triumfer och vem kan väl klandra honom för det?
©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 950312
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera