Ulla Wiggen & Jim Isermann (1995)
När Dennis Dahlqvist på Stockholmsgalleriet Ynglingagatan 1 sätter samman Ulla Wiggens svenska 60-tal med Jim Isermans amerikanska 90-tal blir det lättare att hitta paralleller än motsättningar.
För trots att Ulla Wiggens målningar på ytan är torrt manliga och Jim Isermanns handsydda lapptäcken moderligt hemtrevliga finns där samtidigt en rent formell likhet – som likheten mellan en teknisk ritnings intrikata uppbyggnad och lapptäckets lika intrikata geometri. Bägge konstnärerna har också det gemensamt att man behandlar sitt ämne utifrån, distansen är tydlig.
City träffar de båda konstnärerna en lördagsförrmiddag innan öppningsdags. Jim står och förevisar några loppisfynd för galleriets Bertil Bäckström. Jim är en hängiven loppisfyndare och har därför varit tvungen att inhandla en hel kista som han fyllt med lampor från 60-talet och annat kul.
Ur Ulla Wiggens produktion har galleriet lånat ihop sex målningar från åren 64-68. Målningar med teknik som sammanhållande tema. Att tala om fotorealism, som Dennis Dahlqvist gör, är däremot lite missvissande. Snarare handlar det om sakliga avbildningar av en opersonlig teknik. Eller? Tittar man närmare är det subtilt, sensuellt och poetiskt.
– För mig utgjorde dessa förstärkare, reläer, transistorer och flödesscheman en mystiskt oåtkomlig värld, säger hon.
Kontakten skedde genom hennes dåvarande man, tonsättaren Knut Wiggen.
– Knut kände Stig Carlsson, som konstruerat Carlsson-högtalarna. Ibland hälsade vi på hos honom på Teknis och då brukade jag strosa runt på egen hand.
Ulla blev inspirerad och började måla vad hon sett. Turligt nog blev några ingenjörer jätteförtjusta och försåg henne med så mycket material hon kunde önska.
Efter debuten på Galleri Prisma, i januari 1968, följde några aktiva år då hon förutom separatutställningar medverkade på många samlingsutställningar.
Men det hade inte alltid gått så lätt. I början skedde allt skapande under en enorm vånda.
– Men så åkte jag till Öyvind Fahlström i New York och det förändrade mitt liv.
Öyvind hade hon lärt känna genom att delta i det tidiga 60-talets livaktiga aktiviteter centrerade kring Moderna Museet och Fylkingen. Det handlade om Rörelse i konsten, happenings och ett nyvaknat intresse för politik.
Som en förbindelselänk mellan amerikansk popkonst och svensk politisk konst vitaliserade och utvidgade Öyvind Fahlström konstbegreppet som fortfarande känns omstörtande. Tyvärr dog han redan 1977.
I New York fick Ulla hjälpa till med slutförandet av målningar han skulle visa på Sidney Janis Gallery.
– Jag togs väl omhand av Öyvind och hans fru Barbro Östhlin och fick gå på många roliga fester med alla den tidens popkonstnärer; Robert Rauschenberg, Jasper John, Claes Oldenburg, Jim Dine…
Tidsandan var vital; teknologi och konst skulle sammanföras och inget var omöjligt: Ulla minns hur hon på en happening låg och guppade i en rund skär plastbalja.
Efter den inspirerande New York-tiden gick allt lättare. Ulla kom in på Konsthögskolan, som elev till Carl-Fredrik Reuterswärd. På skolan var hon emellertid inte så ofta. Helst satt hon hemma i sin egen ateljé.
– Men jag brukade gå på Ulf Lindes föreläsningar, minns hon.
Varefter tiden gick förändrades hennes tidigare ganska slutna bilder; himmel och luft kom in och hon gled mer och mer in på porträttmåleri.
Någonstans i början på 70-talet var så dags att ta tag i det andra av hennes två stora intressen – psykologin. Ulla tog en bakvänd väg och utbildade sig först till psykoterapeut, sedan psykolog.
Efter detta steg har det naturligtvis blivit mindre tid för måleriet, även om hon aldrig slutat. Nu gör hon ungefär ett porträtt om året – ofta på beställning.
– Jag blir så smickrad att jag inte kan säga nej, skrattar hon och tillägger att porträtt och psykoterapi ligger nära varandra:
– Det handlar om att se och att bli sedd.
Sedan fem år är hon ordförande i Riksföreningen Terapicentrum. Där jobbar hon för att psykoterapi ska jämställas med ”vanlig” sjukvård. Som det är nu så utnyttjas inte kompetensen hos landets psykoterapeuter, de får ofta göra annat. Allt medan köerna till psykmottagningarna växer.
Om Ulla Wiggen hamnat utanför det etablerade konstlivet så är medutställaren Jim Isermann tvärtom väldigt inne i det.
– I USA är jag ganska välkänd, svarar han på min fråga om hur känd han är. Inte lika känd som kurskamraten på Cal Arts, Mike Kelley, men ändå.
På Ynglingagatan visar Jim två vävar och två lapptäcken. Alla gjorda med stor noggranhet.
– Det här lapptäcket tog femhundra timmar att sy ihop, säger Jim och pekar på en vacker sak i blå-gröna nyanser.
Att hans lapptäcken och vävar automatiskt blir till konst i gallerimiljö är förvisso sant men ändå lite märkligt; ur en textil synpunkt är det ju faktiskt hantverksprodukter vi står och betraktar. Väl medveten om att Jim knappast är ensam om att använda sig av hantverk i en konstnärligt konceptuell kontext frågar jag om det stör att jag tycker de är vackra.
– Nej, inte alls, de ska vara vackra, säger konstnären milt.
Jim är uppvuxen med 60-talets optimism, som i många fall övergick i baksmälla och misslyckanden. Detta är något som intresserar honom. På samma sätt som populärkultur intresserar honom. Och bruksföremål.
Men istället för att tränga djupare in i Jims konst tar jag upp ett personligare spår. När jag berättar att jag aldrig hört talas om hans födelsestad Kenosha, Wisconsin, får jag höra att både American Motors och underklädesjätten Jockey har sitt säte där. Samt att Orson Welles bodde i stan till tre års åder. Nu bor Jim i Santa Monica.
– I Los Angeles finns världens bästa loppmarknader, blir svaret när jag frågar varför han bor där. Förutom vädret förstås.
Skandinavisk design är han imponerad av – sättet formgivare och industri kunde samarbeta på.
– Sådant har vi inte sett mycket av USA.
En annan sak han är imponerad av är maten, speciellt råvarorna .
– Men regalskeppet Vasa var en hemsk upplevelse – jag blev deprimerad av att tänka mig in i hur svårt människor måste haft det på den tiden, avslutar han.
©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 950310
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera