Nile Rodgers & Chic: Gröna Lund, Stockholm, 7 juni 2022
Chic är inskrivet i musikhistorien som det mest ikoniska bandet under discons guldålder. Det är länge sedan nu, över fyrtio år, men den rytmiskt distinkta och harmoniskt komplexa form av disco som Nile Rodgers och Bernard Edwards gemensamt skapade har haft en fortsatt inverkan på generationer av musiker.
Originalupplagan av Chic splittrades en bit in på åttiotalet och basisten Bernard Edwards gick bort 1996 så när musikerna släntrar in på Grönans scen är det bara gitarristen Nile Rodgers som är kvar från förr. Jag såg dem aldrig när det begav sig, mig veterligen kom originalsättningen aldrig till Sverige, men precis som vid det förra besöket i Stockholm 2003 är basisten Jerry Barnes en god ersättare för Bernard Edwards.
Även om Chics disco är förknippat med ett hedonistisk utsvävande liv på nattklubbar utgör det familjevänliga nöjesfältet en fungerande inramning. Det typiskt ostadiga junivädret kunde förstås vara bättre men entusiasmen är stor i den blandade skara av åldrade fans som var med på sjuttiotalet, skivsamlande discokonnäsörer, branschfolk och människor som gillar funkig svart musik i största allmänhet. Eller som bara råkat hamna på Grönan denna kväll.
Visst ska det klappas, dansas och sjungas med på en Chic-konsert men låtarna är så tidlösa och genialiskt pendlande mellan anspänning och förlösning att de mer än väl duger för koncentrerat lyssnande.
Fick jag bestämma skulle låtlistan uteslutande vara ägnad Chic-katalogen men Nile Rodgers är så omåttligt stolt över sina många samarbeten att han slängt in låtar han komponerat åt Madonna, Diana Ross och alla de andra stora namnen. Nej, det är inget fel på ”Let’s dance”, ”Upside down” eller ”Like a virgin” men gruppen reduceras ofrånkomlingen till ett coverband deluxe med Nile Rodgers som lekledare i svartvita träningskläder.
Men i början och slutet, då Chic-klassikerna radas upp, vill man inte vara någon annanstans än framför Grönans stora scen. Nile Rodgers har ju kvar bettet i sitt patenterat ettriga gitarrspel, byggt på intrikata ackordgångar istället för riff och solon. Och den tajta rytmsektionen, med trummisen Ralph Rolle och basisten Jerry Barnes (långt framme i ljudmixen), levererar den komplexa musikaliska grunden med all den auktoritet och spelglädje som krävs.
Man kan dock vara tveksam till vokalisterna Kimberly Davis och Audrey Martells. Så länge de sjunger så rakt och disciplinerat som Chic-låtarna föreskriver är allt gott och väl. Men Kimberly Davis tillåts, och uppmuntras, att sväva ut i muskulöst souliga wailingar som inte hör hemma i Chics minimalistisk disco.
Invändningar till trots är det ändå ett sant nöje att hänga med Nile Rodgers & Chic. De avslutande mästerverken ”Le freak” och ”Good times” är funkig disco upphöjd till stor konst. Livsberusande musik i en eländig värld som det inte går att höra sig mätt på.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220609)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera