Vårsalongen 100 år: Liljevalchs Konsthall, Stockholm, 2022
Jag blir på gott humör redan från början. I skulpturhallen möts man ju av Frida Fjellmans stora blanka björn i skulpterat stengods. Stående på exakt samma plats som Lena Trapps märkliga sagofigur – en blandning av snömannen, Chewbacca och en afghanhund – som visades på årets Vårsalong.
Inte blir det sämre av att Fjellmans björn – en härligt kitschig porslinsfigurin i jätteformat – flankeras av några väldigt typiska rödsvarta små litografier av Roger Risberg och Chang Im Olsson gulliga katt Ruslan, ett textilt verk skapat i fuskpäls, tyg och broderigarn.
Höjer jag blicken till trappan blir jag lika glad av Lage Lindells rytmiserade abstrakta former på ett fritt hängande lakan. Lindells karaktäristiska formspråk i klara färger, gärna blått och rött, såg man ofta på sjuttiotalet men nu var det länge sedan.
Vid en fortsatt vandring i Liljevalchs traditionstyngda salar blir det tydligt att konsthallens avgående chef Mårten Castenfors fått till en lyckad jubileumsutställning över Vårsalongens 100 första år. En riktig feel god-utställning som samtidigt kan ses som en lika subjektiv och rapsodisk som kul snabbspolning av svensk konsthistoria de senaste hundra åren. En snabbspolning som, bör tilläggas, förstås kunde ha sett ut på ett helt annat sätt.
Castenfors har inte, som man skulle kunna trott och kanske velat, lånat in verk som ställts ut på de olika vårsalongerna. Istället representeras den stora mängden konstnärer som visats på Vårsalongerna av verk som till en viss del lånats ut av konstnärerna själva men som till största delen plockats från Stockholms Stads konstsamling. En alldeles lysande konstsamling visar det sig, med verk som annars hänger i olika kommunala byggnader.
Undantaget är ett rum som fyllts med verk från 1969 års Vårsalong. Ganska politiskt präglat – året var ju 1969 – och med Ulf Wahlbergs snyggt dystopiska målning ”Bilkyrkogård” som centralt blickfång. Mer likt den isländska konstnären Erros collagemålningar än konstnärens egen produktion.
I övrigt är det en salig blandning måleri, teckning, grafik, video och skulptur som visas. Några kära återseenden men ännu fler okända verk som hängt undanskymt och nu fått komma ut i ljuset.
Själv fastnar jag särskilt för den orättvist bortglömda Arvid Fougstedt och hans klassicerande men samtidigt nyrealistiska målning ”Ingres i Davids ateljé”. Strax bredvid en underbar impressionistisk vy över Norrbro av den på senare år återupptäckta Julia Beck och lite längre bort i samma sal ett typiskt kraftfullt expressionistisk portätt av en dykare, signerad arbetarmålaren Albin Amelin.
Simon Gates ”Modellstudie på divan” och Einar Jolins ”Utsikt över Stockholm” (som kunde hetat ”Utsikt över Slussen och Gamla Stan”) ej att förglömma. Och då är vi fortfarande kvar i den stora mittensalen.
I de andra salarna hittar man exempelvis fina verk av Olle Kåks, K A Pehrson, Sten Eklund, Carl Hammoud, Gert Aspelin, Gerhard Nordström, Thea Ekström, Kjartan Slettemark, Amalia Årfelt, Mårten Andersson, Sven Ljungberg, Oskar Bergman, Lena Cronqvist…listan kan göras lång.
Sedan har vi ju Dick Bengtssons fantastiska målning ”Bergsvandrare” från 1974. En svensk klassiker i en enkel träram som inspirerat flera generationer av konstnärer och som i sig är värd ett besök på Liljevalchs. Den har prytt Mårten Castenfors chefsrum men finns nu till allmän beskådan för en tid.
Katalogen utgör ett fint komplement till utställningen. Förutom ett urval av det som visas på väggarna bjuds vi finfina exempel på de affischer som till vissa delar specialbeställts av konstnärer. Till de snyggare hör Karin Mamma Anderssons från 1997, Olle Nymans från 1982 och Åke Pallarps från 1968 (som för övrigt är aktuell med en mycket sevärd retrospektiv på Färgfabriken).
I katalogen finns också många interiörfotografier från åren som gått. Av dessa kan man både utläsa att publiken förr var mer uppklädd och påklädd och att det var väldigt många små skulpturer på socklar utspridda i rummen.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220605)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera