kritik sedan 1993

Stockholm Nu Jazzfestival: Liljevalchs Konsthall 27 maj 2022

Från jazz spelad så försiktigt och svagt som möjligt till fullt storbandsös på hög volym. Och däremellan ett set med minimalistisk trancejazz. 

Ja, ungefär så – även om det inte var i den ordningen – skulle man kunna beskriva premiärupplagan av jazzfestivalen Stockholm Nu på Liljevalchs.

Jag vet vare sig om tre band på samma kväll blir en jazzfestival eller varför den hålls i Liljevalchs skulpturhall. Men låt gå för det, den musikaliska spännvidden är stor och skulpturhallen visar sig – med lite akustiska modifikationer – vara en utmärkt konsertplats. 

Musik framförd på museer och i konsthallar har sina poänger, inramningen kan bidra både till intimitet och en, i god mening, kulturell förfining. Att jag under Goran Kajfeš Tropiques inledande set minns en konsert med Steve Reich på gamla Moderna Museet är inte så konstigt: den amerikanska minimalistikonen är ju en lika ofrånkomlig referens som Terry Riley när det gäller Tropiques. Om det vittnar de suggestivt upprepade musikaliska figurer som utgör själva fundamentet. Vad de sex musikerna lägger till är en jazzig sensibilitet som innebär att musiken drar iväg på ett friare sätt. Det är ett härligt pulserande och föränderligt flöde att befinna sig i.

STHLM Svaga är något helt annat. En konceptuell konstellation med den uttalade ambitionen att spela post-bop och frijazz på svag volym. En lika fascinerande som svår konst: på Liljevalchs tappas konceptet stundtals bort.

Den mycket seriösa gruppen spelar kompositioner av utomstående, vissa är specialbeställda. På Liljevalchs får vi bland annat höra ett uruppförande av musik komponerad av saxofonisten Archie Shepp. Ett bra men märkligt stycke musik som går från jazz till blues. Om inte Linda Oláh lagt in så mycket särpräglad blueskänsla i sin röst skulle den kunna uppfattas som en parodi.

Vi får också höra ”Desert lament”, ett stycke komponerat av Ron Carter. Med sitt återkommande melankoliska meloditema är det raka motsatsen till den inledande och mycket esoteriska tolkningen av John Coltranes ”Jupiter”.

Ron Carter är för övrigt något av kvällens hedergäst. Om den 85-åriga elegant klädda amerikanska kontrabasisten brukar det sägas att han spelat med alla. Det är naturligtvis inte sant. Jo, visst har han framträtt med en oändlig rad jazznotabiliteter och visst har han för en tid ingått i Miles Davis band, men, och detta är inte menat som en diss, vördnaden för denna ”maestro” kan bli lite överdriven.

På Liljevalchs spelar han hur som helst ypperligt tillsammans med ett för tillfället ihopsatt storband med många profiler ur den stockholmska jazzeliten.

Musiken som framförs är hämtat från Carters album ”My personal songbook” och följer en konventionell storbandsestetik. Med balanserat infallsrika arrangemang och en rad med goda, men inte spektakulära, soloinsatser blir det en traditionell avslutning på en otraditionell kväll, med den suggestiva film noir-balladen ”Doom mood” som höjdpunkt.

©Dan Backman (rec publ i SvD 220527) 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: