Slowgold: Kärlek (Playground, 2022)
Det kommer många bra band från Göteborg. Från 60-talets popbandsvåg med Tages, Shakers och Spotnicks till proggband som Love Explosion, Älgarnas Trädgård och Nynningen och vidare till samtiden via Soundtrack Of Our Lives, Lädernunnan och Broder Daniel. Soloartister som Freddie Wadling, Håkan Hellström och Laleh ej att förglömma.
Slowgold – som både är ett gruppnamn och ett alias för Amanda Werne – har sedan albumdebuten 2012 varit en viktig del av den här mycket ofullständiga listan (vi kan väl lägga till Fibes, Oh Fibes! som gör någon slags comeback nu i dagarna). Hon har jobbat såväl med nämnda Freddie Wadling som med Togges Band (som leds av Torgny Sjöstedt, en gång i tiden med Love Explosion) men har sakta men säkert skapat sig ett eget namn som nått långt utanför Götet.
”Kärlek” är det sjunde albumet och tar ytterligare ett kliv bort från den gitarrbaserade sjuttiotalsrocken. Neil Young är inte längre någon relevant referens och gitarren är oftare akustisk än förstärkt. Istället är det mer syntar och ett mer drömskt 90-tal med Cocteau Twins-frisyrer vi möter. Utan att man kan tala om någon egentlig kursändring, bör tilläggas.
Jämfört med det förra albumet ”Aska”, som var lite spretigt, är det mer sammanhållet den här gången. Men även om albumtiteln ”Kärlek” antyder ett ljusare stämningsläge än ”Aska”, och trots att en låt betitlats ”Soligt”, låter det fortfarande som om Slowgolds låtar vandrar genom ett milt och melankoliskt göteborgsregn.
Det hörs inte minst på titelspåret som tungt och långsamt, och med ödesmättat suddiga gitarrackord, ansluter sig till den epok i rockmusikhistorien som fått gå under namnet shoegazing. Karaktäriserad och namngiven av långluggade musiker som envist blänger ner på sina skor. Behöver jag påtala att det är en magnifik inledning på albumet?
Men redan i det andra spåret, ”Faller hellre”, tar Viktor Hanssons syntar över från Amanda Wernes gitarrer. Med härligt fuktskadade syntljud och den alltid lika ledsna rösten lyfts blicken upp från skorna, energiskt påhejat av basisten Johannes Mattsons och trummisen Erik Berntssons skönt drivande och dansbandsstadiga beat.
Missförstå mig rätt, lite vintage dansbandsfeeling får jag också av det stadiga sista tryckaren-drivet i den avslutande ”Men där”. Här tycker jag mig också kunna göra en koppling till Staffan Hellstrands bästa låtar. Något med den underbart melankoliska melodin påminner ju om Hellstrands 90-tal.
Jag gillar att Slowgolds låtar är rätt korta, men just detta ljuvligt halvsovande spår hade gärna fått fortsätta några minuter till. Kanske att det hade kunnat försvinna i fjärran med ett trasigt gitarrsolo.
Visst älskar och saknar jag de första albumens flummigt folkrockiga Laurel Canyon-jammande. Men jag vet ju att inget varar för evigt och förstår att Slowgold – som redan från början färdats såväl på skumpiga skogstigar som landsvägar och motorvägar – måste köra vidare för att inte stagnera. Låt bara inte min möjligen märkliga dansbandsreferens – och det lite snåla betyget – skymma Slowgolds storhet och originalitet. Så länge det mjuka och drömska och göteborgska finns kvar i musiken hänger jag med.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220502)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera