Barbro Östlihn: Göteborgs Konstmuseum/Duane Michals: Hasselblad Center, Göteborg, 2022

av Dan Backman, 9 juli, 2022

När Göteborgs Konstmuseum nu visar en retrospektiv ägnad Barbro Östlihn (1930-1995) är det den första sedan Norrköpings Konstmuseum visade hennes måleri 2003. Det är på tiden, får man säga, då hon bara visats i stor skala en gång innan dess: på Moderna Museet 1984. 

Att utställningen endast går vidare till Västerås Konstmuseum är värt att notera. Nog hade det suttit fint med ett återbesök på Moderna också, särskilt med tanke på museets inriktning på popkonsten, många av de konstnärerna ingick ju i Östlihns vänkrets. Men visst, det är lätt för stockholmare att ta sig både till Göteborg och Västerås

Barbro Östlihn är framför allt känd för grafiskt stiliserade husfasader. Färgmässigt välavvägda, minituiöst målade och, genom sina titlar, exakt lokaliserade. Det var inte allt hon målade, men visst blev det många fasader. Främst sådana hon såg och fotograferade på nedre Manhattan men också i Stockholm. 

Omtalad är även arbetsrelationen till Öyvind Fahlström, hennes andra make. Fahlström var som bekant bättre på att nätverka och tänka fram sina verk än att i praktiken utföra dem och Östhlin var en av de som höll i målarpenslarna.

Östlihn var verksam i tre städer: Stockholm, New York och Paris. I Stockholm utbildade hon sig, i New York fann hon sitt bildspråk och umgicks med de idag legendariska popkonstnärerna, i Paris avslutade hon sin konstnärsbana med ett mer renodlat abstrakt måleri.

Utställningen i Göteborg, som sammanställts av museets Per Dahlström och Östlihn-experten Annika Öhrner, är vackert hängd och ger en heltäckande bild av konstnärskapet. Att man kan se de tysta och meditativt minimalistiska bilderna både på håll och nära uppenbarar såväl den stiliserade monumentaliteten som de pärlemorskimrande fördrivningarna.

De av små rektanglar uppbyggda målningarna, de som man främst förknippar med Östlihn, äger en tidlös kvalitet men för den som redan är bekant med konstnärskapet torde det vara givande att kolla in de bilder som särskiljer sig. Här finns till exempel en utsökt målning i gult och grått med ett närmast barockt formspråk, avbildande en detalj från den ryska paviljongen i Venedig. Högaktuell då den, som ännu en konsekvens av Putins skamliga angreppskrig på Ukraina, kommer vara stängd på årets biennal.

Mest svåravläst är den långsmala målning – en av de som aldrig tidigare visats i Sverige – som avbildar en pir på Manhattans västsida, den som vetter mot Hudsonfloden. Trots att Per Dahlström förklarar vad som är pir och vad som är vattenspegling är det svårt att få ihop vad som är vad.

Att se den konstnärligt gestaltade planritningen av Drottningholmsparken hängd horisontalt blir en smärre chock. Ingående i Moderna Museets samling har jag vant mig vid att se den fantastiska målningen vertikalt hängd men, som jag uppmärksammas på, Östhlin har signerat den så att båda hängningarna blir möjliga.

Som av en händelse (?) visas fram till 15 maj en mycket fin utställning med Duane Michals porträttfotografier i Hasselblad Center, beläget i samma byggnad som konstmuseet. Bildmässigt finns det egentligen inget som förenar dem men då Michals porträtterat stora delar av den amerikanska kultureliten, med fokus på New York, blir det ett fint komplement.

Den idag 90-åriga amerikanska fotografen är långt ifrån en konventionell porträttfotograf. Tvärtom är det fotografier, mest svartvita, där han själv både bildligt och bokstavligt talat är högst närvarande. 

Han jobbar ofta med bildserier och gör, med sirlig handstil, anteckningar under fotografiet. Ibland målar han till och med på det. Det är på samma gång dokumentärt, lekfullt och surrealistiskt. 

Mängden kända människor på bilderna fångar naturligtvis intresset, men det är i ännu högre grad Michals säkra blick och poetiska handlag som gör det så kul att strosa omkring på den här utställningen med bilder från 60-talet fram till våra dagar.

©Dan Backman (rec publ i SvD 220501)