Oddjob: Fasching, Stockholm, 23 april 2022

av Dan Backman, 9 juli, 2022

Ursprunget till Oddjob kan spåras till Eric Gadd. Goran Kajfeš, Per ”Ruskträsk” Johansson, Janne Robertsson och Peter Forss var alla medlemmarna i Gadds kompband när tankar formades om en gruppkonstallation vid sidan av. Och så blev det: adderad med klaviaturspelaren Daniel Karlsson skaffade sig Oddjob snabbt en viktig och framgångsrik position på den svenska jazzscenen. Samtidigt som medlemmarna fortsatte med egna projekt. Det är ju så jazzmusiker jobbar.

När Oddjob nu firar tjugofemårsjubileum med en mindre turné och digitalt utgivna nya inspelningar har Lars Skoglund tagit över trumstockarna från Robertsson. I övrigt är uppställningen intakt. Likaså gruppens framgångsrika barnverksamhet: lördagskvällens konsert har föregåtts av en utsåld matiné för de mindre jazzdiggarna. 

Med sju utgivna album och två ep finns det mycket material att framföra. Första set ägnas helt åt de nya låtarna, som här får sin premiär på scen. Vi som är bekanta med Oddjob känner igen oss i den lekfullt eklektiska och sökande jazzen. Som i linje med föregångare som Arbete & Fritid, Rena Rama och Sevda ofta utgår från olika folkmusikaliska traditioner. 

Albumens rika ljudbild blir något decimerad på scen men det kompenseras av energin och spelglädjen, boostad av den uppsluppna publiken och Ruskträsks tokroliga summeringar av de gångna tjugofem åren. Nej, det är inget stelt och högtidligt jubileum detta.

Det finns utrymme för soloutflykter men framtoningen är starkt kollektiv. Basisten Peter Forss är något av ett nav i mitten. Han jordar musiken och låter Lars Skoglunds egensinnigt nerviga trumspel skapa ett virvlande tryck.

Blåsarna Goran Kajfeš (trumpet) och Per ”Ruskträsk” Johansson (träblås) rasslar runt med allehanda slagverk när de inte spelar sina respektive instrument, det piggar upp. 

Den hårdast arbetande musikern måste ändå Daniel Karlsson sägas vara. Han växlar utan problem mellan Faschingflygeln, elpianot, orgeln och en liten synt, ofta tar han två åt gången. Lägg till ett antal effektboxar att skruva på.

Det är bra från början till slut men några låtar står ut. Som ”Feathers and bells”, en av flera låtar där man hör arvet efter Don Cherry och Pharoah Sanders. Och ”Folk #2” där Tjugmyr Maria Larssons lockrop på getter (från en fältinspelning gjord 1954) blandar sig med Daniel Karlssons piano. Då uppstår magi.     

Den avigt bluesiga ”Where did you sleep last night” blir, tillsammans med Ruskträsks förhoppningsfulla ”vi ses om tjugofem år”, en perfekt krummelur att sluta med. Fast man får väl hoppas att det blir några ytterligare konserter innan femtioårsjubiléet.

©Dan Backman (rec publ i SvD 220425)