kritik sedan 1993

Carl Bagge: Visitor (Bolero Records, 2022)

Carl Bagge har sedan han gick ut Musikhögskolan 2006 blivit rejält etablerad. Främst som pianist, men också som kompositör, arrangör och kapellmästare. Han har mest synts och hörts på den svenska jazzscenen – ofta med Isabella Lundgren och Ekdahl/Bagge Big Band – men som jazzmusiker i alla tider har det även blivit jobb med popartister och med teaterproduktioner. Det gjorde också hans pappa, Lars Bagge, som när det begav sig kunde höras såväl med sin egen grupp Gals & Pals som med Hasse & Tage.

Solodebuten har alltså tagit god tid på sig men när den nu kommer är den lika gedigen som mångbottnad, med nyskrivna låtar som drar åt lite olika håll men som ändå kan sägas ha en gemensam kärna. Några är komponerade som tributer åt musikaliska förebilder, några inspirerade av för Bagge betydelsefulla händelser och platser.

För inspelningen har han dragit ihop ett litet gäng som låter så samspelt att det skulle kunna vara en redan existerande grupp som samlats i Benny Anderssons studio Rixmixningsverket på Skeppsholmen. 

Av dessa är Magnus Lindgren den mest namnkunniga. Tenoristen, klarinettisten och flöjtisten har ju gig i alla möjliga läger, både i Sverige och utomlands. Kontrabasisten Martin Höper är också ordentligt etablerad på den svenska jazzscenen medan trummisen Adam Ross är en ny bekantskap för mig. Hans infallsrikt svängiga trumspel är en sann fröjd att få ta del av. 

Carl Bagge är ingen röjig avantgardist, impro och friform är inte hans melodi. Men man kan inte heller beskylla honom för att vara en bakåtsträvande traditionalist. En slags uppdaterad postbop med rötter i sextiotalet skulle möjligen kunna vara en riktningsanvisning. 

Albumets olika tributer ger också fingervisningar, även om kopplingarna inte är glasklara. Jag tänker till exempel mer på Michael Brecker än Roy Hargrove, båda bortgångna jazzikoner, när jag hör det första spåret ”R.H”. Och det beror inte bara på att Hargrove var trumpetare och Brecker tenorist, som Lindgren, utan mer på den coola New York-vibb som präglade allt som Brecker medverkade på. Och som jag – halleluja! – även känner av här.  

Då är det lättare att uppfatta kopplingen till Hermeto Pascoal i det efterföljande spåret ”Hermeto”. Med Lindgrens virvlande flöjt och Bagges piggt stringenta piano över det livfulla kompet blir det en eklektisk tribut till den brasilianska jazztomten.

”Very late”, ”Childhood” och ”Runmarö” präglas av skandinaviskt ljusa färger och en lugn andning medan den trixiga hyllningen till pianistkollegan Kenny Kirkland (”To Mr K.K.”) ligger farligt nära gubbig bebop. ”Arthur sings the blues” – med oväntad inspiration från kompositören Arthur Honegger – har ett lite kärvare anslag och ett dramatiskt tema.

Med den avslutande ”Music for some film” – som skulle kunna utgöra ledmotiv till en melankoliskt romantisk fransk svartvit film – sätts punkt för ett album som utan några stora åthävor blivit precis så bra och välljudande som jag hoppats på.

©Dan Backman (rec publ i SvD 220416)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: