Vårsalongen 2022: Liljevalchs, Stockholm

av Dan Backman, 2 april, 2022

Förra året förvandlade pandemirestriktioner den då hundraårsjubilerande Vårsalongen till en Sommarsalong, men i år är ordningen i stort sett återställd. Traditionellt har utställningen öppnat i mitten av januari så vernissage nu, i början av februari, måste väl anses som godkänt.

Möjligen var det också pandemin som låg bakom de osedvanligt många ansökningarna 2021, men nu är antalet tillbaka till en mer normal nivå. Från 4093 till 2962.

Att juryn – som i år bestått av Liljevalchschefen Mårten Castenfors och konstnärerna Julia Peirone och Stina Persson – valt ut 150 konstnärer och 316 verk skiljer sig inte märkbart från de senaste åren. Inte heller att medelåldern ligger på 52 år, att kvinnorna dominerar och att måleri är den vanligaste tekniken.

Och jodå, nog hänger det många dukar och pannåer på väggarna. Stora och små, minimalistiska och expressiva, abstrakta och figurativa.

Många av dem påfallande konventionella, i ett lite gammaldags och mjukt expressivt manér. Sådant som konstskolor hellre lärde ut förr i tiden än idag. Mindre syns av det sökande måleri som på nittiotalet fick benämningen ”det utvidgade fältet”.

Hanna Dahlbäcks känsligt målade norrländska landskap, i tjocka, brunlaserade träramar, är fina exempel på ett lågmält gestaltande utan några stora åthävor. Vill man går det att ana en Helmer Osslund i horisonten, fast viskande och med en pastellig palett.

Nils Danielssons akvarell ”Malmbanan” går förstås också att lokalisera till Norrland. En skickligt utförd akvarell som inte ligger Lars Lerin långt efter. Var han hämtat verkstadsinteriören som hänger bredvid vet jag inte. Inte heller om det är dåtid eller nutid. Också det en stämningsfull svartvit bild med några effektiva färgaccenter.

Ett mer realistiskt, för att inte säga fotorealistiskt, manér präglar Anette Björk Swenssons minutiöst målade tegelhusfasad. En tät och hotfullt ruvande bild av ett stycke svensk vardag med tallstammar och nerdragna persienner. Lite som Martin Wikström.

Ernst Christian Efvergrens ”Förslag till imaginär byggnad nr 23” är helt egen och till synes utan koppling till samtiden. En arkitektonisk fantasi i grått, vitt, svart och blekgult. Tecknad med blyerts, färglagd med tusch och med en konstfullt tung inramning. Motivet är möjligen ett aztekiskt tempel, med svart rök vällande ur fyra skorstenar, målat som ett joint venture av Giorgio de Chirico och Sten Eklund.

Det finns mycket bra att hitta på golvet också. Både renodlade skulpturer och sådant som mer är att betrakta som installationer. Det allra märkligaste verket är skapat av Enrico Gualersi och bär titeln ”Low-Fi system”. Vad som först ser ut som en riktig platt-tv, upphängd på en grå vägg och flankerad av två smala högtalare med en baslåda mellan, visar sig vid närmare inspektion vara gjord av, som det står, ”solid svart marmor med olika ytbehandlingar”. Ett imponerande hantverk och en säker estetik med drag av gravmonument och Ulrik Samuelson.

Lena Trapps av långt böljande hår täckta figur kan jag ju förstås inte motstå. Den vill man klappa (får man inte) och instagramma (får man). Den ser ut som en korsning mellan en afghanhund, Chewbacca och yetin, snömannen från Tibet, och frambär en träplanka. Som vore det en offergåva.

Alldeles bredvid, i en glasmonter, står två små skulpturer av drivved. Då blir jag glad. Renen är särskilt fin, med en liten bit päls på ryggen. Att, som Lotta Blanking, göra konst av drivved är ju ett stycke genuint folkligt skapande som inte längre är så vanligt förekommande på vårsalongerna.

Krister Perssons mödosamt broderade ”Halvstygnsmaran” är ett annat exempel, fast broderikonsten har egentligen aldrig lämnat Liljevalchs. Detaljrik, dekorativ naivism som inte gör sig till.

I ett av de mindre rummen ser jag tre verk som bildar en diagonal: en matta i aluminium, en skev kristallkrona samt ett arrangemang med en stol och ett asketiskt dukat bord, som med en spegel ser ut att gå igenom väggen. Först tror jag att det är samma konstnär då de tycks bilda en liten surrealistisk berättelse i hemmiljö. I själva verket är mattan och kristallkronan gjord av Hannah Brännström och bordsarrangemanget av Frida Foberg. Tre verk som destabiliserar vardagen på ett spännande sätt.

Måste också få nämna Sara Sjöbäcks popkonst-assemblage av återanvända neonlysrör, däribland ett McDonalds-M, Julia Loboscos porträtt av August Strindberg som en gipsklump och Jette Andersens konceptuella assemblage ”Livet i tingen vi lämnar efter oss”.  

Trots att en jurymedlem, Julia Peirone, är fotograf är det tunnsått med fotografier på utställningen. Av de som ändå finns lite här och där fastnar jag särskilt för ett med titeln ”Borglighetens hundliv”, föreställande en liten lurvig vit hund, lojt liggande i en stol. Det är egentligen ingen märkvärdig bild – signerad Thomas Hjertén och Gisela Montán – men färgskalan är vackert nedtonad och den närmast förmänskligade hunden naglar fast mig med sin melankoliska blick.

Göran Brobergs grälla c-print ”Mästerverket”, med en plastikopererad och preparatpumpad wrestler poserande framför ett illgrönt skynke, verkar mest ha kommit med för att den både säljs som foto och NTF-verk. Men det kanske ligger en poäng i att Liljevalchs hoppar på konstvärldens senaste trend, där förmögna spekulanter betalar överpriser för äganderätt till digitala verk. Med en prislapp på en miljon svenska kronor blir det ett diskussionsunderlag mer än konst.

Bortsett denna, och några andra svaga kort, är Vårsalongen 2022 den bästa jag sett på många år. Varierad men ändå sammanhållen. Och med många nya konstnärsnamn att lära sig.

På pressvisningen beskrev Mårten Castenfors utställningen som ”solid”. Det kanske inte låter så kul, men med tanke på Vårsalongens folkliga dragningskraft är det fint att Liljevalchs levererar en utställning med genuin konstnärlig kvalitet och bredd. Och, tack för det, knappast några corona-relaterade verk.

©Dan Backman (rec publ i SvD 220207)