Tal R/Annika Liljedahl: Artipelag, Värmdö, 2022
Det bästa med Tal R:s utställning på Artipelag är inte konsten i sig utan installationen av den. Istället för att baxa in verken i sektioner, skilda av mellanväggar, har utställningssalen öppnats upp. Rymden som skapats gynnar den danska konstnären då hans teckningar och skulpturer vinner på att ses tillsammans. Den instagramvänliga helheten är större än delarna.
Utställningens curator, Bo Nilsson, har valt bort måleriet denna gång. Det har förvisso skapat ett fokus men är ändå lite synd då det är som målare Tal R gör sig bäst. Det har vi i Stockholm bland annat kunnat se på Galleri Magnus Karlsson, där Tal R och Karin Mamma Andersson för några år sedan ställde ut bilder med en gemensam grund i samtal kring måleriets mysterier.
PÅ Artipelag finns inget av målningarnas glada färger. Här går allt i svart, vitt och smutsigt rosa. Skulpturerna är i brons och patinerad gips och uppställda på gråvita socklar, teckningarna i krita, blyerts och oljepastell är tätt hängda på en gigantisk fondvägg.
Det finns inget centrum, inte heller någon periferi. Allt är liksom likvärdigt. Också de minimalistiskt designade sofforna, snyggt klädda med trasmattor, som placerats ut bland skulpturerna. Till och med utställningsbesökarna infogas naturligt och blir medaktörer mellan och framför alla de stiliserade människo- och djurfigurer som fyllt salen.
Tal R behärskar de konstnärliga uttrycksmedlen till fullo men försöker nå originalitet bortom yrkeskunnandet via barns och särlingskonstnärers opolerade uttrycksfullhet och modernismens vurm för primitivism. Ibland närmar han sig både mystik och mytologi, ibland blir det bara snyggt och tomt. Som det kan bli när framgångsrika konstnärer skapar på rutin.
Han har sin egen stil men man kan inte kalla honom originell, tvärtom vandrar han längs en upptrampad stig där föregångare som Picasso, Dubuffet och Giacometti lämnat avtryck. Det går också att hitta samtida konstnärskap med likheter: Donald Baechler, Jockum Nordström och Bjarne Melgaard gör sig på olika sätt påminda.
Utställningens titel ”Vrångsidan” kan möjligen översättas som ”avigsidan”. Och nog kan man säga att det är en slags verklighet vänd ut och in. Gestaltad i moll men ändå, eller just därför, behaglig att ströva omkring i.
I jämförelse med Tal R, som sedan länge omfamnats av det internationella konstetablissemanget, är Annika Liljedahl mer av en doldis. Det är visserligen bara tre år sedan hennes omfattande allkonstverk ”Insekt Insikt” visades på Artipelag, men dessförinnan hade det inte varit någon separatutställning i Stockholm sedan Millesgården 1993 (då hade Tal R inte ens avslutat sin utbildning).
Nämnda verk, med kongenialt knastrigt ambient musik av Lo Kristenson, ingår i den retrospektiva presentationen i Artipelags inre salar, teatraliskt ljussatta från ljus till mörker.
Med verk från 1980 till 2019 (jag hade gärna sett verk från 60- och 70-talen också) är det en utställning som går från skör och sönderfallande minimalism, över surrealistiskt processade högklackade skor och ett sagoskimrande spindelnät, till ett naturhistoriskt museums fiktiva insektsavdelning.
Annika Liljedahls mödosamt pilliga skapande har en bakgrund i textilkonsten men idag är hon mer att betrakta som en skulptör i bredare mening.
Verken på Artipelag är på samma gång sköra och aggressivt vassa, några av dem ihopfogade med tusentals knappnålar. De högklackade skorna utgör en återkommande form. Ibland transformerade till Alien-liknande insektsmonster från yttre rymden, ibland till tropiska växter.
Formspråket är skickligt balanserat mellan naturalism och abstraktion. Det lätt surrealistiska draget fungerar men när det övergår i science fiction blir uttrycket banalt.
Med fiberoptik och ljuslådor accentueras de delikat skulpterade insekternas närhet till smyckeskonst. I en tid då gränsen mellan konst och konsthantverk inte är lika tydlig och viktig som förr är det mer av ett sakligt konstaterande än ett värderande omdöme.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220206)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera