kritik sedan 1993

Gallerirond Stockholm/Oktober 2021

Marie Capaldi har porträtterat sina tvillingflickor (och lite annat, som hundar och katter) sedan de var riktigt små. Idag är de unga vuxna men sättet hon avbildar dem på är oförändrat. 

Det är ett imponerande konsekvent konstnärskap värt att uppmärksammas av något museum, Moderna till exempel, som skulle kunna samla ihop porträttsviten och visa den i sin helhet.

Det är förstås inte enbart konsekvensen som är värd beundran. Marie Capaldi är ju också en skicklig och känslig målare och kolorist som med små medel skapar förtätade bilder, till synes snabbt uppmålade på masonit- och träskivor. Eller något annat som liksom bara råkat ligga i ateljén. 

Så är det kanske inte, men det spelar ingen roll, det viktiga här är att det är bilder som känns direkta, genuina och okonstlade. Som konst alltid bör vara.

SPG Gallery, tom 30 oktober.

Rakel och Tekla Bergman Fröberg är också tvillingar och visar sina verk i en gemensam utställning på Galleri Andersson/Sandström. Rakel arbetar med träsnitt, fast på ett, måste man säga avigt sätt. Istället för att visa grafik är det själva den urkarvade och infärgade träplattan som är verket. Negativet istället för fotografiet skulle man kunn säga. Idun Baltzersen arbetar på ett snarlikt sätt.

Hon visar också assemblage-skulpturer (trä, päls, skumgummi) av djurliknande varelser och en mobil med allehanda grejor som ofrånkomligen får mig att tänka på 60-talets arte povera-konst.

Tekla gör små skulpturer av sönderslagna figuriner som hon sätter ihop till nya former med lera. Det är också lite arte povera. Jag är iofs rätt trött på figuriner, de har ju använts mycket i senare års samtidskonst och hantverk. Men det finns en punkigt existentiell råhet, parad med humor, hos båda två som jag gillar.

Galleri Andersson/Sandström, tom 5 november.

Det trasiga och slitna är också framträdande i Karin Lundgren-Tallingers växtfärgade textila skulpturer. Abstrakta verk hängande på väggen eller från taket, i form av rep eller vävda tyger med stora hål och maskor. Tittar man noga ser man subtilt adderade pärlor och metallringar.

Eva Hesse är en ofrånkomlig referens men jag associerar också till fiskenät och gardiner och växtdelar. Ett verk som ”Böjd mot marken” är naturligtvis konstnärligt gestaltat men ser ut som en trasig textil som plockats upp från golvet och hängts upp på väggen. Det är inte lätt att få till ett sådant uttryck.      

Alltsammans är poetiskt och skört och fint exponerat i Cornelia Sojdelius intima gallerirum.

Cornelia Sojdelius Gallery, tom 29 oktober.

På Andréhn-Schiptjenko, några kvarter bort, är det stramare. Katarina Löfströms kvadratiska målningar (som inte är målningar utan UV-tryck, vad nu det kan vara) kan ses som mandalas, prickskjutningstavlor eller diagram, hängda som en fris i det ljusa galleriet. Det ser lite tråkigt ut men går man närmare framträder underlaget, björkplywood, genom färgen och då blir det skimrande vackert.

Det seriella gör en referens till minimalistisk musik möjlig. Kanske att det låter mer Steve Reich än Philip Glass om konsten?

Andréhn-Schiptjenko, tom 30 oktober.

Hög finish utmärker också Samson Kambalus mångfacetterade utställning på Nordenhake. Bakom den jättelika svarta elefant (inte den från ”Fem myror är fler än fyra elefanter”) som står i entrén hittas spännande och dekorativa verk i olika tekniker.

Samson Kambalu är från Malawi men är sedan början av 00-talet bosatt i England. Det är i tiden och rummet mellan dessa båda länder och kulturer som hans konst uppstår.

På väggarna hänger små skärmar med märkliga små filmer med konstnären själv utförande olika absurda handlingar, som performances. Det som ser ut som repiga filmer från tidigt 1900-tal visar sig vara gjorda precis nu. På platser där konstnären befunnit sig, filmade av människor som råkat passera honom.

På en vägg finns en kollektion konstruktivistiska målningar som ser ut som flaggor, fast där de olika färgfälten blandats om som en kortlek. Inte så originellt kanske, men snyggt.

I det innersta rummet en liten version av den skulptur han fått i uppdrag att skapa till en av socklarna på Trafalgar Square i London. Baserad på ett fotografi från 1914 föreställande den malawiska nationalhjälten John Chilembwe bredvid Reverend Chorley. Att båda bär hatt borde inte vara något att bry sig om, men vid den tiden var det förbjudet för den svarta mannen. 

Galerie Nordenhake, tom 5 november.

Ulrik Samuelsons senare Stockholms-utställningar har varit på lilla Galleri Gunnar Olsson men på Anna Bohman Gallery får han återigen breda ut sig. 

I det första rummet känns han igen: stora emblematiska och kvadratiska målningar i guld (som väl är slagmetall?) och svartbrunt. Alla med den svarta välvda ram han använt sedan urminnes tider. En sorgkant som blir till en  perfekt avgränsning mot omvärlden.   

Landskapen som målats upp är högtidliga, mystiska, melankoliska och lika outgrundliga som – vilket är ett av motiven här – månens spegling i en svart vattenyta. 

En av de bästa är nästan provocerande enkel i sin konstruktion: genom att måla den nedre tredjedelen av en patinerat guldglänsande yta skapas en brunsvart horisontlinje. Målningen bredvid är med sitt virrvarr av stammar och grenar något av en  motpol. Den ena ett öppet öde landskap, den andra en uråldrig snårskog.

Ovanför öppningen till det inre rummet hänger en neonskylt med utställningens titel ”Till eder”, den är viktig på flera plan och anknyter också till Ulrik Samuelsons tidigare mer utpräglade sätt att gestalta sina utställningar som installationer. En referens bakåt är förstås också målningen av stolen täckt av krackelerad lera.

Målningarna i det inre rummet är färgrikare – bland annat en månbelyst blå skog i vinterskrud – och går åt ett håll dit jag inte följer med ännu. Men inne på kontoret hänger några Malevitj-hälsningar, och en suggestiv bild med två fåglar avtecknande sig i silhuett mot en fullmåne, som jag gillar desto mer.

Anna Bohman Gallery, tom 7 november.

Naturen spelar också huvudrollen på Susanne Johanssons utställning på Magnus Karlsson. Fast där Ulrik Samuelsons landskap är stilserade till emblem är Susanne Johansson mer att betrakta som en traditionell landskapsmålare. 

Med en torr och nedtonad kolorit fångar hon det oglamorösa svenska landskapet. Inte den spektakulära fjällvärlden eller de vackra kustlandskapen, utan den småtråkiga natur det finns så mycket av i det här landet.

Hon zoomar in på stubbar och torra blommor och hittar en spejande hare. Bäst är oljemålningen ”Vintereken”. Den skiljer sig lite från de övriga. Med en liten figur framför en monumental ek är det som att hon hittat fram till ett uttryck i närheten av Caspar David Friedrich. 

Målningarna är generellt jättebra i sin snygga tråkighet men pastellerna är alltför konventionella.

Galleri Magnus Karlsson, tom 6 november.

Sist men inte minst i denna gallerirond: Gunilla Sköld Feiler och Dror Feiler på Tegen 2 uppmärksammade att Lars Hillersberg fattades på Sven-Harrys stora och roliga men lite överhängda  utställning kring Öyvind Fahlström. Det var ju onekligen en flagrant miss. Själv undrade jag var Jan Manker försvunnit, han tillhörde ju under en tid också gänget kring Fahlström (däremot fanns det en del andra konstnärer med på utställningen där kopplingen var ganska svag).

Nu hänger de båda på en utställning, ”Party expanded – Party for Lars”, som sammanställts med en imponerande snabbhet. Framför allt är det originalverk och reproduktioner av Hillersberg som lånats ihop. Drastiska och svängiga och formsäkra svartvita verk med många streck som påminner oss om vilken bra konstnär Hillersberg var vid sidan av Puss och alla provokationer han så gärna ägnade sig åt.

Förutm Jan Manker finns verk av andra konstnärer som var med i gänget kring Hillersberg. Några mycket välbekanta, men också verk jag aldrig någonsin sett. Som en jättefin teckning på en gulnad kartong av Cilla Ericson. Motivet är väldigt dystopiskt: i förgrunden en soptipp vid en liten sjö med några liggande sovande (?) människor och ett litet barn som hittat något bland soporna. I bakgrunden en död skog. 

Så sjuttiotalistiskt politiskt som det kan bli alltså. Samtidigt som bilden idag anknyter till den än mer akuta klimatkris vi befinner oss i.

Tegen 2, tom 31 oktober.

Dan Backman 211023   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: