kritik sedan 1993

Alice Coltrane: Kirtan: Turiya sings (Impulse, 2021)

John Coltrane (1926-1967) är och förblir en av de riktigt stora jazzikonerna. Ett monument för jazzmusiker i allmänhet och saxofonister i synnerhet att förhålla sig till, inspireras av och hängivet kopiera.

Under senare år har dock en liten förskjutning skett till förmån för makan Alice Coltrane (1937-2007). Yngre generationer, och särskilt de som inte är specifikt jazzinriktade utan öppna för alla möjliga sorters musikaliska uttryck, har hittat fram till de kosmiskt jazziga album hon gav ut under de första åren på sjuttiotalet. Tidlösa album som ”Ptah, The El Daoud”, ”Journey in Satchidananda” och ”Universal consciousness”, där Alice Coltrane växlade mellan ett mer jazzigt orienterat pianospel och kaskader av änglalika toner på den harpa hon också trakterade.

Med tiden blev det andliga sökandet i gurun Swami Satchidanandas efterföljd allt viktigare och med öppnandet av hennes eget ashram i Kalifornien fick musiken en helt igenom andlig funktion: att fungera som en kanal till ett högre medvetande.

De egenproducerade kassetterna såldes på ahsramet och i hälsokostaffärer men blev med tiden hett eftersökta av skivsamlare världen runt. För fyra år sedan gavs en kompilation ut på David Byrnes skivbolag Luaka Bop, vilket ytterligare förstärkte hajpen.

Det är i en av dessa privatpressade kassetter som ”Kirtan: Turiya sings” (Turiyasangitanada var hennes sanskrit-namn) har sitt ursprung. Producenten Ravi Coltrane, son till Alice och John, har lyft bort stråkar och synthar från originalinspelningen (från 1982) men behållit orgeln och sjungandet av gudomars namn på sanskrit. 

Med Alice Coltranes djupa och innerliga, men samtidigt sakligt outsmyckade röst, och Wurlitzer-orgelns varma och gigantiska ljud, stort nog att rymma ett hinduiskt tempel, är det en mycket säregen musik som tonar fram. Enformig, men trollbindande i sin monotoni.

Här finns ingen direkt indisk anstrykning, snarare hör jag hennes gospelbakgrund från uppväxten i Detroit och, vilket är en lika överraskande som intressant koppling, en närhet till den kristna kyrkans koraler. Det går till och med att hitta ett lite bluesigt anslag, men ännu mer meningsfullt är att påtala närheten till ambient-genren: mer än andliga sånger att koncentrerat lyssna på är det ett kosmiskt rum att bara vara i.   

”Kirtan: Turiya sings” är ett fascinerande album med kultpotential, men det är inte här man börjar, i alla fall inte om det är en musikalisk mer än en andlig upplevelse man söker. Tvärtom krävs det nog att man bekantat sig väl med pianisten och harpisten Alice Coltrane för att musiken på albumet ska bli begriplig och njutbar. 

För oss som redan är hängivna Alice Coltrane-fans är det en gåva, men novisen börjar istället med de redan nämnda albumen eller ”Radha-Krsna Nama Sankritana”. Det sistnämnda, utgivet 1976, utgör en perfekt brygga mellan musikern och gurun Alice Coltrane.

©Dan Backman (rec publ i SvD 210805)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: