Klara Kristalova: Carl Eldhs Ateljémuseum, Stockholm, 2021
Det har länge varit populärt att iscensätta möten mellan konstnärer ur olika generationer. Det är en svår konst. Ofta blir det likt talesättet om två skepp som mötas i natten: konstnärskapen visas parallellt utan att något samtal uppstår, bara krystade försök av en curator att hitta och formulera beröringspunkter.
Så var det, för att ta ett närliggande exempel, när Bella Runes abstrakta trådskulpturer förra året visades på Carl Eldhs Ateljémusem. Konstnärskapen låg för långt ifrån varandra, det hjälpte inte ens att Bella Rune bildligt talat kapat vänsterarmen på Carl Eldhs Strindbergsskulptur i Tengnérlunden och gjort ett eget verk av det.
Mötet mellan sommarens utställare, Klara Kristalova, och Carl Eldh är desto mer lyckosamt. Inte heller deras konstnärskap har mycket gemensamt, men det är som att Kristalovas flickor, kvinnor, djur och väsen i glaserat porslin ändå säger något om och till Carl Eldhs skulpturer. På samma vis som Eldhs verk talar med och om Kristalovas.
Eftersom vi är inne i Carl Eldhs härliga ateljé är det framför allt hans verk som fyller golv, väggar och hyllor. Kristalovas närvaro är ganska blygsam och det blir lite som en upptäcksfärd att hitta hennes lite lurigt utplacerade verk.
Det allra bästa är att det ser ut som om de alla smugit och skuttat sig in i ateljén från Norra Djurgårdens skogar. Och att de antagligen lever rövare där inne när inga besökare finns på plats.
Den överdimensionerade råtta (eller är det en mus?) som med allvarlig uppsyn sitter på en brun trästol i det första rummet är bara helt underbar. Mitt bland nakna kvinnor och män i gips – och en munk som sträcker sina armar mot skyn – är det rörande att se hur hon (för det är väl en hon?) försöker smälta in och vara en i gänget.
Lika rörande är hon som både är en kvinna och en björk, i den grekiska mytologin benämndes det dryad och ur mitt minne fiskar jag upp en gammal Olle Kåks-målning med just detta motiv.
Placerad i en hylla full av små förlagor till skulpturer försöker hon efterlikna den i en snäcka stående liljevita Venus-kvinna som graciöst sträcker upp sina armar.
Pojkflickan, som också är en insekt och som lömskt gömmer sig bakom en annan liljevit introvert flicka, ger helt andra känslor. Skulpterad som en fluga – eller någon annan insekt med vingar, stora svarta ögon och en sugpropp till mun – känns hon mer hotfull än rörande. Placeringen är helt genial, det blir till ett litet drama.
Längst in i det mindre rektangulära rummet, verkstadsateljén, hittar man en ugglefågel. Den är brun och smälter nästan ihop med den bruna dörren bakom. Också den tycks vilja gömma sig och ser genuint förvånad ut när våra blickar möts.
I samma rum hittar vi också en grå flicka sittande på en av Carl Eldhs många träsocklar. Placeringen framför ett av ateljéns vattenburna element är även det genialiskt. Istället för att dölja radiatorn lyfts dess karaktäristiska form fram.
Måste också nämna den lilla gulliga hunden som sitter i sängen i den med möbler och konstverk belamrade Rotundan. Hur självklar är inte den placeringen? Här hänger också en röd mun, det ser ut som ett popkonstverk. Munnen återkommer på en textilapplikation som, trots att det anspelar på Konstnärsförbundets gamla fana som hänger i ett av rummen, känns malplacerat.
Man kan tycka att Carl Eldh och Klara Kristalova är varandras motsatser. Men så är det kanske inte, även om den ena alltid är säkert stram i sitt klassicistiska konstnärliga uttryck och den andra gärna drar mot det taffligt formlösa.
Om vi liknar Carl Eldhs konst vid en vacker idealiserad dröm skulle Klara Kristalovas konst kunna vara den fabelliknande feberdrömmen. Eller kanske såhär: där Eldh blickar upp mot himlen tittar Kristalova ner i marken och hittar det skeva och groteska och kanske lite farliga.
©Dan Backman (rec publ i SvD 210530)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera