kritik sedan 1993

Festen på Gärdet (Silence/Border, 1971/2021)

”Festen på Gärdet” här till de vinyler från proggtiden som idag betingar höga summor. När det släpptes 1971 såldes dubbelalbumet för priset av en enkel-lp men idag får man betala uppåt tusenlappen för ett begagnat exemplar av god kvalitet.

Albumet har aldrig släppts på cd och finns inte på några strömningstjänster så när det nu femtioårsjubilerar i en begränsad upplaga är det alltså en kulturhistorisk händelse.

Återutgivningen är identiskt med originalet till innehåll och omslag men tyvärr har inte skivbolaget Silence, som idag enbart jobbar med återutgivningar, kostat på sig den spräckligt färgade vinyl i grönt och orange som förgyllde originalet. Ett sexsidigt häfte med fotografier och två texter medföljer i alla fall. 

Att Anders Lind, proggens mest kända ljudtekniker, remastrat inspelningarna betyder mest att det är ett lite basigare tryck i ljudet. Själv föredrar jag det tunnare ljudet på originalet men det spelar egentligen ingen roll, det är ju inte någon ljudupplevelse man är ute efter utan autencitet och närvarokänsla.

Och visst är det ett fantastiskt tidsdokument detta. Här får vi ju höra hur det faktiskt lät – både ”ute bland folket” och på den lilla scenen – när proggen tog några av sina första ystra steg (men inte de allra första: i Uppsala anordnades en musikfest redan 1968) på den alternativa väg som tycktes så full av möjligheter. Att bokstavvänstern sedan marscherade in och släckte entusiasmen och gör det själv-andan med fyrkantig politik är en annan mycket tråkigare historia.

Inspelningarna som nu återutges kommer från den andra musikfesten på Ladugårdsgärdet. Den första var i juni 1970 och den andra i augusti. Jag var själv där den sista dagen – en storögd femtonåring från Södertälje – och i mitt gamla fotoalbum har jag två fotografier av Träd, Gräs och Stenar, tagna med min lilla Instamatic-kamera. På bilderna ser man hur det bokstavligt talat inte fanns något avstånd alls mellan gruppen och publiken. Det var ju så man ville ha det.

Att Träd, Gräs och Stenar avslutar dubbelalbumet med den härligt monotona ”Gör som du vill” (som senare skulle komma att heta ”I ljuset av din dag”) är följdriktigt. Medlemmarna i Träden var ju i högsta grad med i arrangerandet av de båda musikfesterna och hörde till fåtalet band som redan skapat sig ett namn.

Den musikaliska mångfald som släpptes lös på Gärdet dessa tre augustidagar är än idag något av en vitamininjektion. För inte kan man bli annat än glad av att käcka trevligheter som Homesick Bands bluegrass-sväng ställs mot Gudibrallans nihilistiska primalrock. Eller att NJA-gruppens agitatoriska SKP-visa följs av Handgjorts tvättäkta hippierock med sitar.

Visst är det stundtals rejält amatöristiskt och ofärdigt men ibland kan ju känslan vara viktigare än tekniken. Tråkigare är den närmast totala manliga dominansen hos de 21 akterna, men så var det som bekant överallt på sjuttiotalet.

Men Turid är i alla fall med. Turid, vår egen Joni Mitchell, som skulle komma att förpassas ut i kylan av de dogmatiska proggarna bara för att hon valde ett ”kommersiellt” skivbolag. Här sjunger hon ”Children playing” så skört och fint att man inte kan låta bli att undra vad hon gör nuförtiden.

©Dan Backman (rec publ i SvD 210613)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: