Vårsalongen: Liljevalchs, Stockholm, 2021

av Dan Backman, 15 augusti, 2021

Inget är som det brukar. Inte heller Vårsalongen på Liljevachs. Förra året hann den öppnas i tid, innan pandemin slog till, men i år fick den traditionella vernissagen i januari skjutas upp. Sedan blev den aviserade öppningen mot slutet av april också framflyttad, trots att både Nationalmuseum och Moderna Museet kört igång med slot-tider och allt annat vi lärt oss leva med. Fråga mig inte varför Liljevachs spatiösa lokaler fick nobben av Stadshusets politiker.

När den folkkära utställningen nu öppnar för hundrade gången – ja, det är en slitstark tradition sedan 1921 – lär det köas extra mycket för att komma in, ingen vet ju om den kommer förbli öppen fram till det i dagsläget utlovade slutdatumet 22 augusti. Att ta in utställningar via en skärm kan ju aldrig ersätta ett fysiskt besök.

Och visst kan det vara värt att ta en titt också på årets utställning. Inte för att Vårsalongen 2021 vare sig är bättre eller sämre än den brukar utan för att det alltid är kul och intressant att få en liten glimt av det som görs utanför det etablerade konstlivet. Åtminstone det som finner nåd inför den ständigt föränderliga juryn.   

Just i år har Liljevalchs-chefen Mårten Castenfors tagit hjälp av konstnären Petra Hultman och fotografen Jens Assur för att sålla fram en utställning som ska tilltala på bred front. Det är ju inte primärt oss konstförståsigpåare man vänder sig till. 

Av 4093 sökande har 158 konstnärer och 324 verk valts ut. Vid en rundvandring i de luftigt och delvis tematiskt hängda salarna förefaller det vara en rimlig fördelning: det finns ju gränser för hur mycket konst man kan baxa in.

Medelåldern ligger på 52 år och kvinnorna är i majoritet. De flesta tekniker är representerade – så ska det vara på en Vårsalong – men måleriet ligger som vanligt i topp. 

Ska man tala i mer svepande ordalag är årets Vårsalong ganska nedtonad och beskedlig. Såväl till färg och form som till innehåll. Det finns inga riktiga bottennapp, men heller inga spektakulära toppenverk. Det är på gott och ont: utställningen håller en lagom jämn och hög kvalitet men för min del får vårsalongerna gärna vara rejält vildvuxna och bångstyriga. Men vad vet jag, den riktigt egensinniga konsten kanske aldrig når juryn? 

Bland det småtråkigt duktiga, som vi inte behöver gå in på här, och det mer eller mindre uppenbara plagierandet – här finns exempelvis några Jockum Nordström-fans – går det förstås ändå att hitta en hel del riktigt bra verk.

Den etablerade grafikern Mikael Wahrby har varit med förr. Han skriker inte ut sin närvaro men de svartvita etsningarna med välbekanta stockholmsvyer – Kastellholmen, Långholmen, Nationalmuseum, Dramaten, Slussen – har en lågmäld tyngd i sin tidlöshet och sakligt detaljerade framtoning.

Ronald Millers svartvita gravyrer är lite av samma andas barn men har ett friare och mer berättande anslag. De når inte upp till Wahrbys nivå men är goda exempel på en fin grafisk tradition som det finns alla skäl att värna om.

Leif Å Larssons norrländska husporträtt har samma slags poetiska saklighet som Mikael Wahrbys stadsvyer men är gjorda på ett helt annat sätt. ”Tecknade” med glödpenna på plywood, och med träets sparade ådringar både som himlar och mark, anknyter de till en folklig tradition men med en sofistikerad stramhet som skapar en spänning i uttrycket.

Leif Å Larsson är inte ensam. Vilma Jenssen har använt sig av samma teknik, pyrografi, för två långsmala norrländska landskap. Oscar Kaleva Karlssons grafisk slagkraftiga ”Rocksteady Groove” är framställd på ett liknande sätt, med brännjärn.

Mer trä: Oubaida Mualem har gestaltat en livfull dansscen i intarsia medan Klara Isling, Chrisse Kuisma Karlsson och Espen Hansen byggt en skulptur som getts titeln ”Arkitektonisk slöjd 1”, titeln till trots ser den ut som en fritt visualiserad atomstruktur.

Till träavdelningen kan vi möjligen också räkna Alexander Felsings lilla akrylmålning ”Svarva”. Som titeln indikerar är det en ljusstake, eller en lampfot kanske, som svarvas fram så spånen yr i slöjdsalen. En av flera solitärer som man kan missa eller stanna upp inför. En annan är Silvana Jankovics fina lilla porträtt av ”Someone”, där allt – färg, penselföring, ansiktsuttryck – samverkar till en drabbande målning.

Eller ta Karl Wennergrens ”Flacklandets namnlöshet”, ett lika känsligt som skickligt målat landskap insvept i ett lätt dis. Utan vindkraftverken i fjärran hade det lika gärna kunnat vara en målning från slutet av 1800-talet.  

Fastnar också framför Petter Jacobssons fint målade interiörer från Rönnells, Stockholms stadsbiblioteket och Sigtunastiftelsen. Det handlar om böcker lika mycket som personligt och säkert komponerade bildrum.

Randi Leirnes vemodigt snöiga målningar med kallhygge, bensinmack och timmersläp är med sitt vackra eftermiddagsljus (möjligen morgonljus) en annan triptyk att försjunka i.  

Av utställningens 324 verk är 31 fotografier. Att jag särskilt uppmärksammar Rikard Lavings suddiga porträtt, Peter Jönssons kvadratiska Instamatic-bilder och Sten Mölleryds färgfotografier från livet till sjöss – som samtliga kommer från de privata fotoalbumen – är väl en slump. Antagna till Vårsalongen blir det konst. 

Pandemin då? Har den inte lämnat några spår? Jo, det är klart, här finns alla varianter: från Ulla Anderssons 70-talsproggigt broderade iakttagelser från den svenska corona-vardagen till Leila Lagrèns lite mer påklädda och munskyddsutrustade parafras på Picassos ”Flickorna från Avignon”. Däremellan Björn Ahlberg och Johan Sandlers munskydd i brons och Mia Mirstams pyttelilla skulpturgrupp med Anders Tegnell och de andra på den punktligt återkommande presskonferens vi kommit att förknippa med pandemin. Titel på den sistnämnda? ”Kl 14:00” förstås. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 210521)