Hreinn Fri∂finnsson: Galerie Nordenhake, Stockholm, 2020

av Dan Backman, 27 januari, 2021

Den konceptuella konsten är svårdefinierad. Den kan se ut lite hur som helst och handla om lite vad som helst. 

Där finns också ett motsägelsefullt drag. För även om konstriktningen, med Sol LeWitts ord från 1967, bygger på att ”the idea or concept is the most important aspect of the work” blir konsten alltid fysiskt manifesterad och estetiskt gestaltad. Det är ju inga tomma utställningsrum som möter betraktaren. 

Hreinn Fri∂finnssons snyggt och sobert installerade utställning – som just nu kan ses på Galerie Nordenhake (jodå, gallerierna har öppet) – är ett fint exempel på klassisk konceptkonst: stram, lekfull, poetisk och med ett både mystiskt och humoristiskt drag.

Den 77-åriga isländska konceptkonstnären – sedan många år boende och verksam i Amsterdam – har varit med redan från starten. Mot slutet av 60-talet vitaliserade han och kompisarna i den löst sammanhållna gruppen SÚM den isländska kulturen med en konst inspirerad av dadaism, fluxus och popkonst. Kristján Gudmundsson (som torde vara mer bekant för en svensk publik) ingick också i gruppen och idag kan man säga att de båda kommit att bli synonyma med den isländska grenen av konceptkonsten, med utställningar över hela världen. I Sverige har Fri∂finnssons visats både av Galleri Andersson/Sandström och Galerie Nordenhake. 2007 visades en stor retrospektiv i Malmö Konsthall (arrangerad av Serpentine Gallery i London). 

Utställningen på Nordenhake inleds med två ”ledtrådar” skrivna på fönsterväggen som skiljer galleriet från Hudiksvallsgatan: ”One thing and another” (de sista två orden spegelvända) och ”take away what isn’t really there”. Zen-liknande sentenser som kan sägas sätta tonen för en i god mening kryptisk utställning.

Längst in i galleriet hittas vad som kan kallas det centrala verket, ”Hulduklettur”. Det kan översättas som ”dold klippa” och består av en mängd staplade kartonger, som med lite god vilja kan tolkas som ett bergslandskap. En del har sidor av speglar, några med bilder av galaxer och himlafenomen i botten. Ibland projiceras ett brusande hav på kartongerna.

Här finns också olika objekt, som alla skulle kunna vara hämtade från ett naturhistoriskt museum av den gamla fina sorten. Bland annat fantastiskt vackra delade ammoniter (fossil av  en utdöd underklass av bläckfiskar som levde för sisådär 400 till 65 miljoner år sedan), Swarovski-kristaller och en anatomisk modell av ett öra. Den gemensamma nämnaren är den spiralform som ligger till grund för det som kallas ”gyllene snittet” och som i matematikens värld motsvaras av Fibonaccis berömda talföljd.

Jag är svag för spiraler, fraktaler och symmetriska förhållanden, och de något flummiga teorier som brukar samlas under begreppet ”gudomlig geometri”, och fångas förstås av denna, som jag ser det, fina gestaltning av den komplexitet som på djupet präglar naturen.

Hreinn Fri∂finnsson har länge intresserat sig för naturvetenskaperna och på utställningen finns också ett verk med magneter som graviterar mot järnmalm och en meteorit-skärva.

Här finns också två mer humoristiska verk. Dels en triptyk, ”Mid-night jump, Canneto Pavese, Oltrepó Pavese, Italy””, med en man – som ser väldigt isländsk ut (konstnären själv?) – som bokstavligt talat gör ett hopp från 1975 till 1976 (nyårsafton?). Ett roligt och typiskt konceptuellt sätt att gestalta tidens gång.

Blir också förtjust i triptyken ”Green glass”. Flankerad av ett foto med gröna bruksglas till vänster och ett isländskt vattenfall till höger finns en underbar liten historia berättad av Niels Hafstein, chef för Safnasafni∂, ett isländskt museum för folk- och särlingskonst. 

Historien i korthet: en låda med gröna glas försvinner spårlöst under ett år, Hafstein konsulterar en ”vis kvinna” som förklarar att glasen ”lånats” av ”hidden people”, eller älvor, som bor lite längre upp vid fjorden. När glasen (som ska ha använts till diverse festligheter) återbördats är de oskadda och putsade.    

Sådana berättelser är vanliga på Island men, tyvärr, ovanliga på Stockholms gallerier.        

©Dan Backman (publ i SvD 201213)