Joni Mitchell: Archives – Volume 1, The Early years 1963-1967 (Rhino/Warner, 2020)
Det tog lång tid, men nu har också Joni Mitchell öppnat dörrarna till sitt privata arkiv. Till skillnad från Bob Dylan, Neil Young och de andra manliga giganterna i hennes generation har ju de lyxiga och omfångsrika cd-boxarna varit lika med noll i hennes diskografi.
När det nu äntligen kommit en sådan – med ett lite blygsammare omfång än de som Dylan och Young brukar ge ut – är den 77-åriga Joni Mitchell sedan länge musikhistoria. Det var 20 år sedan den, får man anta, sista turnén och 13 år sedan det sista albumet. Märkt av sjukdomar – polio, Morgellons syndrom och hjärnaneurysm – har hon dragit sig tillbaka till sina hem i Kalifornien och British Columbia.
Hälsoläget är betydligt bättre idag än 2015, då hon blev oförmögen att både gå och tala, men musikskapandet och måleriet har satts på paus och publikt visar hon sig bara för att ta emot några av alla de pris och utmärkelser hon fortfarande tilldelas.
Joni Mitchell har ofta gett uttryck för sitt ointresse att titta bakåt. Men nu, på ålderns höst, har hon efter många år av påtryckningar själv engagerat sig i utgivningarna av den serie med cd-boxar som ska spegla alla hennes olika epoker.
Denna första volym utgör en bra start, med 5 cd-skivor och en 36-sidig booklet med en ny intervju gjord av journalisten och filmregissören Cameron Crow (han som står bakom en av världens bästa och mest underhållande musikfilmer, den delvis självbiografiska ”Almost famous”).
Det serveras inga breaking news direkt men Crowe kan sitt ämne och de två är på samma våglängd, även om Mitchell sin vana trogen inte är rädd för att säga ifrån. Som när Crowe utgår ifrån att hon i början av karriären var influerad av The Kingston Trio, Woody Guthrie och Joan Baez och Mitchell kort svarar: ”Well, I wasn’t influenced by Joan Baez. Let’s make that clear”.
”Archives – Volume 1” täcker in de första 5 åren, innan hon med hjälp av David Crosby landade ett skivkontrakt och i mars 1968 släppte sin debut ”Song to a seagull”. Vi får träffa den unga folksångerskan Joni Andersson (efternamnet Mitchell kom via bröllopet med Chuck Mitchell 1965) när hon målmedvetet söker sin egen röst på den vid tiden stora och strömlinjeformade amerikanska folkmusikscenen.
Vi möter henne på demos, i hemmakonserter, radio- och tv-inspelningar och alla de olika små scener hon uppträdde på. Med introduktioner, konversationer och låtpresentationer, samt ständiga omstämmningar av den akustiska gitarren, blir närvarokänslan stor.
Under de år som förflyter mellan den första kända inspelningen av den då 19-åriga folksångerskan – gjord 1963 för en radiostation i Saskatoon – och den avslutande konsertupptagningen från Canterbury House i Ann Arbour 1967 genomgår hon något av en förvandling: från den lätt nerviga Joan Andersson, som med ljus stämma sjunger folksånger, till den utvecklade och mer självsäkra Joni Mitchell, som med en mörkare röst och gitarren stämd i olika ”öppna” ackord framför sina egna kompositioner.
Steget till den världsvana superstjärna – som kring mitten av sjuttiotalet utvidgade sitt musikaliska universum än mer radikalt med albumen ”Court and spark”, ”The hissing of summer lawns” och ”Hejira” – är förstås ännu mycket längre. Fast det är en helt annan historia som jag hoppas få återkomma till när så är dags.
Den första cd:n ägnas helt och fullt åt den folksångerska som Joni Mitchell fram till idag envist hävdat att hon aldrig var. En påtvingad definition som hon i slutet av intervjun med Cameron Crowe berättar att hon, till slut, accepterat och försonats med.
Men redan från och med den andra skivan är det kompositören, poeten och artisten Joni Mitchell vi möter. Allra först på en egen inspelning med tre sånger, gjord 1965 som en födelsedagspresent åt mamma Myrtle.
Den första sången, ”Urge for going”, blev hits för countrysångaren George Hamilton IV och folksångaren Tom Rush men själv gav hon bara ut den som baksida på en singel och på ett samlingsalbum. De övriga två, ”Born to take the highway” och ”Here today and gone tomorrow”, tog hon aldrig vidare. Det är kanske inga märkvärdiga sånger, men alla tre har den där mitchellska särarten man vill åt och tar upp teman som återkommit under hela hennes karriär: resande och komplicerade kärleksrelationer.
”Go tell the drummer man” och ”A melody in your name” är förvisso två fina fynd men jag hade väldigt gärna hittat fler outgivna guldkorn bland boxens 119 spår. Men nej, de magiska stunderna uppstår först när de riktigt klassiska Joni Mitchell-låtarna dyker upp i tidiga versioner. ”Both sides now”, ”Chelsea morning” och ”The circle game” hör ju till hennes mest älskade och tolkade låtar. Den sistnämnda skriven som ett positiv kommentar till Neil Youngs deppigare ”Sugar mountain”. En sång om förlorad ungdom som Joni Mitchell här tolkar i en brusig bandupptagning.
”I had a king”, ”Michael from mountains”, ”Night in the city” och ”Conversation” har aldrig fått en lika omfattande spridning men utgör också givna höjdpunkter. Likaså ”Little green”, som senare dök upp på ”Blue”, hennes kanske mest älskade album. Sången är intressant också ur ett biografiskt perspektiv då den (vet vi nu) innehåller textrader om den dotter som Joni Mitchell adopterade bort efter födseln 1965. Hon talade aldrig om det i intervjuer men det kom till allmän kännedom 1993. De två återförenades 1997.
Det ska sägas att Joni Mitchells arkiv-box är för de redan invigda. Som introduktion är det av ringa värde, det här är ju det allra första kapitlet. Eller ska vi säga förordet. Flera inspelningar är brusiga och svajiga och mängden finstämda ballader upplysta av stearinljus i rödvinspavor blir utmattande om de inte doseras med måtta.
Att denna ikon, innovatör och inspiratör gett upphov till en tröttsam flodvåg av dagboksskrivande singersongwriters är förstås graverande. Men förlåtligt. Det är ju inte många som – likt Turid, Rickie Lee Jones, Joanna Newsome, Laura Marling och Jessica Pratt – haft förmågan att förvalta, utveckla och, inte minst, göra något eget av arvet.
©Dan Backman (rec publ i SvD 201206)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera