Paul McCartney: III (Parlophone/Universal, 2020)
Få kan bräcka Paul McCartneys diskografi, karriär och arbetslust. Den 78-åriga, till synes outtröttliga, popikonen är lika nyfiket entusiastisk som en 18-årig debutant men har så mycket att leva upp till att förväntningarna på varje nytt album blir orimliga.
Den här gången är det förstås lite extra laddat då albumet är det tredje där McCartney står för allt själv: komposition, framförande, produktion. Det första i denna inofficiella serie kom 1970, året då The Beatles slutgiltigt splittrades, det andra 1980, under en period då Wings var på väg att möta samma öde. Den här gången är det corona-isoleringens tomma kalender som utgjort incitament för inspelningarna.
Det första albumet i trilogin är tveklöst det bästa. När det kom 1970 var McCartneys hemmapulande – med lite sånghjälp av Linda McCartney – oväntat, modigt och charmerande. Vi förstod ju att han måste göra en radikal nystart efter Beatles-tiden för att komma vidare. Och förutom hitten ”Maybe I’m amazed” fick vi ju också två riktigt, riktigt fina låtar, ”Every night” och ”Junk”.
Den här gången bjuds vi, med ett undantag från 1992, bearbetningar av löst hållna skisser som kanske borde fått ligga kvar i den mobiltelefonen som den sysslolösa McCartney började rota i tidigare i år. Några har förblivit korta och tramsiga, som ”Lavatory Lil”, några så onödigt utdragna att man kan hinna med en fikapaus innan de går i mål, som ”Deep deep feeling” och ”Deep down”.
Ackordvändorna i de sist nämnda är snygga och ambitionen att ta musiken vidare till lite mörkare regioner är vällovlig, men den suggestiva känsla som finns någonstans i texten och musiken når aldrig sin fulla potential.
Att det är ett känsloläge, mer än en historia, som gestaltas i ”Deep deep feeling” är symtomatiskt för albumet, likaså att de upprepade textraderna är lika många som grötrimmen.
Visst kan man hävda att ”Slidin'” har sina vintage-hårdrockiga poänger och att ”Find my way” och ”Seize the day” vittnar om gott pophantverk (vad annat är att vänta?). Men det är som att musiken förblir oförlöst.
Har jag fel? Det är ju Sir Paul vi talar om. Lyssnar igenom den konfidentiella ljudlänken en sista gång, bara för att försäkra mig om att jag ej missat något. Men nej, trots att ”When winter comes” (undantaget jag nämnde tidigare) är en gullig visa om tiden när Paul och Linda och barnen drog sig undan uppmärksamheten och flyttade till en farm i Skottland kan den omöjligt få SvD-tärningen att visa fler prickar än den som också råkar pryda det fina albumomslaget.
För oss som vuxit upp med och på djupet präglats av The Beatles är och förblir Paul McCartney ett av 1900-talets stora musikaliska genier. Men nog solkar han sitt eftermäle med dessa hemmainspelade bagateller.
Å andra sidan är det härligt, och nästan rörande, att han efter alla dessa år fortfarande är så engagerad i sitt jobb. Man hör ju att musikskapandet är viktigt och att han haft kul i sin ”rockdown” på egendomen i Sussex.
©Dan Backman (rec publ i SvD 201218)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera