Göran Jonsson: Fasching (Carlssons Bokförlag, 2020)
När Rena Rama i slutet av februari 2019 återförenades för en konsert på ett fullspikat Fasching hade coronavirusets framfart ännu inte nått någon alarmerande nivå. Två veckor senare, 11 mars, var jag tillbaka för en konsert med Ellas Kapell. Det var samma dag som regeringen förbjöd sammankomster med fler än 500 deltagare, något som inte drabbade Fasching med sitt publiktak på 350 personer.
Sedan gick det, som vi alla vet, åt skogen. Inte bara för jazzklubben på Kungsgatan 63 utan hela det svenska kulturlivet.
Den tillfälliga återföreningen av Rena Rama skedde för att fira återutgivningen av det livealbum som den smått legendariska gruppen spelat in på Fasching i november 1975. Den gången spelade Bobo Stenson, Lennart Åberg, Palle Danielsson och Leroy Lowe gratis för att att stötta jazzklubben som hamnat i sin första ekonomiska kris.
Om denna och alla andra ekonomiska kriser som kommit och gått under åren – och, förstås, de ljusa stunderna däremellan – går det att läsa i en nyutkommen bok om den musikerägda jazzklubben. Göran Jonsson, som tidigare skrivit ”Frihetens blå toner – En berättelse om jazzen i Sverige”, går sakligt igenom återkommande bekymmer med musiker som kanske inte är världsbäst på ekonomi och bokföring, snåla bidrag från stat och kommun och pendlande publiksiffror.
Till detta kan läggas käbblet bland musikerna om programpolicyn: hur fördelningen skulle vara mellan svenska och utländska akter, om andra genrer än jazz skulle spelas från scenen och om Fasching skulle upplåtas till olika klubbarrangörer.
Från allra första början, våren 1975, när Föreningen Sveriges Jazzmusiker (FSJ) hyrde in sig söndag till torsdag i dansrestaurangen Zanzibar (på samma adress som nu) var det med den uttalade ambitionen att ge svenska jazzmusiker en scen. Med tiden har inställningen kommit att ändras och idag hörs knappast några protester vare sig mot blandningen av svenska och utländska akter, genreblandningen eller de olika klubbar som hyr in sig.
Göran Jonsson gör små utvikningar om musiker som spelat på Fasching men mest handlar det om hur klubben skötts. Eller misskötts. Från att helt ha drivits av musikerna själva kom verksamheten att styras upp genom rekryteringar utifrån. Den färgstarka Bengt Strokirk anställdes 1982 som ”jazzadministratör” men kom under sin långa tid på Fasching att bli dess första vd.
Utrymme i boken ägnas också Föreningen Faschings Vänner (som idag äger en tredjedel av klubben) och de näringslivstoppar som på olika sätt räddat och stöttat verksamheten.
En legendarisk stammis, Bengt ”Frippe” Nordström, skymtar i texten. Den något excentriska saxofonisten stod ibland på scenen – hans spelade in ett livealbum där med sitt band Miljövårdsverket – men oftare satt han nedanför; med ytterrocken på och beredd att hoppa in och jamma.
Mycket närmare än så kommer vi inte de många spännande karaktärer och historier som är del av en jazzklubbs historia. Göran Jonssons grundligt researchade Fasching-historik (snyggt formgiven av Johannes Molin) är tvärtom rätt torr, för att inte säga knastertorr, och torde vara av störst intresse för den jazzinriktade kalenderbitaren. Jag räknar mig själv till den kategorin och uppskattar att ha fått alla ekonomiska kriser och personalbyten på plats men hade inte tackat nej till en komplett lista över alla som framträtt på jazzklubben. Vi nördar gillar ju sådant.
Historien om Fasching berättas också via svartvita fotografier, tagna av många olika fotografer, och teckningar av Jenny Svennberg Bunnel. Det är ett fint urval av expressivt sammanbitna musiker men jag hade gärna tagit del av fler bakom scenen-bilder: musiker i logerna och alla de som drivit Fasching fram till den jazzinstitution det idag är. Och förhoppningsvis kan fortsätta vara.
©Dan Backman (rec publ i SvD 210110). Foto: Christer Landergren.
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera