Jarl Ingvarsson, Tuukka Tammisaari, Galerie Forsblom/Yngvild Saeter, Andréhn-Schiptjenko, Stockholm, 2020
Det börjar inte så bra. Målningarna i de första två rummen är förvisso ganska så typiska för Jarl Ingvarsson men känns lite stela och är inte lika härligt påträngande som vanligt. Koloriten är ganska stum, i vissa fall okänslig.
Fem citronmålningar, döpta efter sicilianska städer, är överraskande konkreta och rakt på sak – citroner, inget mer än det – men svänger inte nämnvärt. Inte heller övertygas jag av de små inramade pasteller som hängts i galleriets lilla sidorum. Men så brukar det vara, Ingvarsson gör sig alltid bäst i det stora formatet.
Det är i galleriets största rum som det händer. Det är här som målaren från Sparsör uppvisar sitt mästerskap, i en installation som fått namnet ”Härifrån till evigheten”.
Allt på utställningen, utom pastellerna, är målat på loppistyger. Antingen uppspänt på kilramar eller, som i det stora rummet, fritt hängande. Alldagliga och ibland trasiga tyger väldigt långt från Svenskt Tenn och Jobs. De flesta med tråkiga färger och fula mönster. Det gör dem utmärkta som underlag.
Hela klabbet har hängts upp på väggar, över och under varandra, lagts över en torkställning och hängts upp på rep i taket som vore de lakan eller flaggor. Det är bångstyrigt, färggrant, livfullt och ganska så underbart.
Man får ta att det är lika kladdigt och kluddigt som infallsrikt och snabbt. Det är så han jobbar. Ibland kan man urskilja bokstäver bland figurativa och abstrakta former, ibland ser det ut som trasor där konstnären torkat av sina penslar.
Så kanske det kan vara, det viktiga här är att det gjorts av en konstnär med absolut gehör för färg och form.
De enskilda verken är inte till salu. Det är helt rätt tänkt, det här är ju en installation som borde permanentas på ett museum.
Medutställare på Forsblom är den finska konstnären Tuukka Tammisaari. Det är hans första utställning i Stockholm.
Också han blandar abstrakta former med figurativa element. Dock utan den säkra vildvuxenhet som präglar Jarl Ingvarssons måleri. Tammisaari är konventionellare och med ett mer tuktat bildspråk. Inte helt utan poänger, men alltför trubbigt för att särskilja honom i en redan överetablerad nisch.
Det finns en reminiscens av expressivt 80-tal i hans bilder. Möjligen skulle man kunna kalla honom en finsk Jean-Michel Basquiat, fast han brukade mig veterligen inte måla växter, frukter och grönsaker.
Yngvild Saeter hos Andréhn-Schiptjenko är något helt annat. Vägghängda emblematiska skulpturer med hög finish – skulpterade av motorcykelskärmar, nitar, kedjor och pälsbitar – är ju ungefär så långt man kan komma från expressionism på loppistyger.
Den norska konstnären – utbildad på Valand och numera boende i Stockholm – har själv berättat i tidningen Bon om hur verken emanerat från en nära döden-upplevelse under en hjärnoperation, då hon upplevde sig vara skyddad i en ”hall omringad av sköldar och abstrakta hjälmar”.
Upplevelsen har resulterat i abstrakta symmetriska skulpturer – eller ska vi kalla det objekt? – i det idag välbefolkade gränslandet mellan design och konst. Eleganta som smycken i kolossalformat men också hotfullt spretiga: såväl formspråk som materialval ligger väldigt nära hårdrockens och MC-gängens estetik. Det är hårt och tufft men den lackerade plåten, med eller utan flames, balanseras sensuellt med bitar av mjukaste päls.
Att associera till science fiction ligger också nära till hands. ”Alien”-filmerna känns som en naturlig referens, likaså att se verken som heliga artefakter av utomjordiskt ursprung.
I några skulpturer har hon gått vidare från skapandet av materiella objekt och skulpterat fram skelett av motorcykelskärmar. De har en mer organisk karaktär och samspelar fint med övriga verk men är, tagna var för sig, inte alls lika intressant gåtfulla.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200201)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera