kritik sedan 1993

Gunnar Valkare 1943-2019

Gunnar Valkare var en stark musikpersonlighet med en osedvanlig bredd: tonsättare, dirigent, musiker, pedagog och musikforskare.

Han debuterade som kompositör i den västerländska konstmusiktraditionen redan under studietiden på Musikhögskolan i Stockholm, men som så många andra under det sena 60-talets turbulens kom han att söka nya spår och sammanhang.

En studieresa till Östafrika 1969 var avgörande och fick honom att för en lång period överge den noterade konstmusiken till förmån för den traditionella, mer improviserade, afrikanska musiken och dess instrument.

Det var särskilt amadindan (en slags marimba) som fångade honom. Gunnar såg både dess musikaliska potential och den ingång till ett kollektivt musikskapande som den erbjöd.

I den inkluderande och proggiga gör-det-själv-anda som rådde i Sverige på 70-talet var steget till att bygga flöjter i plast och amadindor i träslag som kunde köpas på den lokala brädgården inte långt. Gunnar höll kurser i instrumentbyggande och kollektivt musicerande, skrev en bok, ”Bygga musikinstrument”, och gjorde härligt 70-talspedagogiska tv-program för barn. Inte minst startade han gruppen Nävgröt (som existerade 1974-1985).

 

 

Det var på en instrumentbyggarkurs, bör ha varit 1975, som vi lärde känna varandra. Kursen var givande på många sätt: jag och Tore och de andra sågade och filade och spelade och lät oss inspireras av den entusiastiska läraren.

Gunnar måste ha sett något hos mig för efter en tid undrade han om jag ville komma med i Nävgröt. Självklart ville jag det.

Det var förvisso inte helt lätt att hänga med i den komplexa rytmiken, men när det satt flög man iväg. Gunnar, Lasse, Johan, Marion, Mona och jag.

Vi repade i en lokal i Hägerstensåsen och spelade på allehanda ställen. 1976 gjorde vi en turné på Island, med konserter och workshops.

Minns inte riktigt varför eller när jag slutade, men det var nog 1978 när jag flyttade till Göteborg.

Nävgröt gjorde ett album på MNW 1979, som idag är ett samlarobjekt. Glädjande nog finns ett spår med på den omfattande cd-box, ”MNW 50”, som precis släppts.

”Tikli Zikli” anges som en kollektiv komposition och är i sitt hypnotiska driv representativt för hur det brukade låta. Närheten till minimalisten Steve Reich är påtaglig. Reich var ju också i Östafrika och lät sig inspireras. Precis som Bengt Berger och Christer Bothén, två musiker som Gunnar ibland spelade med.

Efter tiden med Nävgröt tog Gunnar en doktorsexamen i musikvetenskap. Han hittade tillbaka till den västerländska konstmusiken, skrev ett flertal verk för olika orkesterbesättningar och blev utnämnd till professor på Musikhögskolan.

Tiden går och nu är det länge sedan vi träffades. Jag har kvar några av de egenbyggda plastflöjterna men amadindorna är sedan länge borta. Kanske att jag ska bygga en ny, till minne av Gunnar.

Och jag borde verkligen läsa den där boken han gav ut 2016. Den där han ger sin syn på den frågeställning som så intensivt upptog hans tänkande: varifrån kommer musiken?

©Dan Backman (minnesord publ på petsounds.se 191221)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: