kritik sedan 1993

The Hu: Vasateatern, Stockholm, 19 januari 2020

The Hu blandar hårdrockattribut med mongolisk traditionell musik och folklore. De gör det med sådan framgång att de tilldelats den mongoliska statens främsta utmärkelse, Order of Genghis Khan.

Etniciteten är förvisso av avgörande betydelse men musikerna med de svårstavade namnen – för enkelhetens skull namngivna som Gala, Enkush, Jaya och Temka – är mer än exotiska kulturambassadörer. När de med sammanbitet allvar manglar fram sin suggestivt monotona rock i näbbstövlar blir ursprunget av mindre betydelse. Då hör man istället hur allt hänger samman i tid och rum och hur Garmarna och Hedningarna blir en lokal referens.

 

 

The Hu bildades så sent som 2016, i Ulaanbaatar, Mongoliets huvudstad, och har bara ett utgivet album, ”The Gereg”, att spela låtar ifrån. Men med videor som blivit virala har de snabbt skaffat sig många fans som med uppsträckta knutna nävar skanderar ”hu, hu, hu” på bandets konserter. Så också på Vasateatern. Det är rätt gulligt.

Musiken bygger på rudimentära riff från hårdrockens barndom. Det är närmast genant simpelt i sin grund. Storheten ligger istället i energin och monotonin. Men också i en ljudbild skapad av strupsång, mungiga, flöjt och, allra mest, traditionella hästhuvudfioler, trakterade av Galbadrakh Tsendbaatar, Gala, och Enkhasaikhan Batjargal, Enkush.

Tillsammans med Jaya och Temka backas de upp av fyra musiker på gitarr, bas, trummor och slagverk. De förankrar den mongoliska traditionella musiken i en sjuttiotalistisk hårdrock. Strupsången kan i den här kontexten ses som en föregångare till growl men musiken är ändå mer hårdrock än metal.

 

 

Det är som allra bäst när mongolrocken är riktigt hård, långsam och trög och varje taktslag slås ner med en obeveklig kraft, som i ”The legend of Mother Swan”. Eller när den närmar sig en slags George Harrison-psykedelia, som i den mer nedtonade ”Song of women”.

Gillar också att ”The great Chinggis Khan” – det går ju inte att undvika den mest beryktade mongolen av dem alla – låter som ett skillingtryck och att boogierocken också är en del av brygden. Ibland liknande Status Quos folkliga gung, ibland kosmisk trancerockig som skivsamlarbandet Endless Boogie.

Visst lurar både hårdrockklyschorna och etnokitschen bakom hörnet – det finns stunder då jag fruktar att Roger Pontare ska kliva in som en objuden gästartist – men när de framför den allsångsvänliga ”Yuve Yuve Yu” en andra och sista gång håller de mig fortfarande i ett fast grepp.

©Dan Backman (rec publ i SvD 200121)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: