Opeth: Cirkus, Stockholm, 13 januari 2020
Att gå på en konsert med Opeth är lite som att ta en grundkurs i progressiv rock. Den svenska gruppen har förvisso kvar den death metal de inledde karriären med för trettio år sedan men idag inkluderar deras musik också allt det som kännetecknar progrocken: långa och kreativt varierade låtar med tvära rytmiska kast, kontrasterande melodier och stämningslägen som lutar åt fantasy.
I praktiken innebär det ett dynamiskt pendlande mellan gitarrer som antingen låter pastoralt akustiska eller nedstämt fradgatuggande, mellan folkrockiga partier och hårt riffande i udda taktarter över kulsprutesmattrande baskaggar. Musikens dubbelhet blir förstås allra tydligast i Mikael Åkerfeldts sång, som går från mörk growl till ljus skönsång.
Dödsmetall och growl kan signalera fara och satanism men Opeth är inget läskigt band. Åkerfeldts growl fungerar istället som en teatraliskt förstärkning av särskilt laddade partier.
Det brukar fungera förträffligt men dessvärre är sångarens stämband inte i riktig toppform. Den rena sången fungerar men growlet låter inte så hotfullt skrämmande som det ska.
Det blir istället en konsert i mysighetens tecken. I bandpresentationen spelas Bamse-sången (snällare än så kan det väl inte bli?) och den för kvällen hesa Mikael Åkerfeldt skojar och smågnabbar lakoniskt med den överpeppade publiken. I egenskap av huvudsaklig låtskrivare och enda kvarvarande medlem sedan starten (inte ens han var med från den allra första början) är det han som står i centrum. Det är en roll han verkar trivas i samtidigt som han på det där svenska sättet vill tona ner den. Han pratar lite fotboll, även om han egentligen inte är intresserad, om pressen att spela i hemstaden och om att bandet är trötta efter Oslo kvällen innan. Och när Opeth är trötta brukar de kalla bandet för Opepp. Så håller det på.
Scenbygget är rätt maffigt, med musikerna på tre olika nivåer, toppat av trummisen Martin Axenrot. Det har jag inget emot, men projektionerna är överflödiga (så är det väl nästan alltid?) och ljussättningen ställer musikerna i motljus. Musikaliskt avancerade band som Opeth vill man ju se tydligt.
Det blir en hel del från det i höstas utgivna albumet ”In Cauda Venenum”, som kom i en både svensk- och engelskspråkig utgåva, blandat med äldre material. Inget konstigt med det, vare sig med blandningen eller det svenska språket. Det blir inte ens konstigt när Olof Palme kommer med en liten stund i ”Svekets prins”, samplat från ett nyårstal han höll 1969. Det här är ju musik som bygger på överraskningar.
Det bjuds inte många solon men de få gånger som gitarristen Fredrik Åkesson kliver fram dras volymen upp desto mer. Han är alltid bra, men det lyfter inte riktigt. Det skulle man också kunna säga om konserten som helhet. Det är som om den där överväxeln aldrig riktigt kickar in.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200115)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera