kritik sedan 1993

Rena Rama: Fasching, Stockholm, 27 februari 2020

Möjligen var publiken på Fasching generellt mindre entusiastisk 1975. Jag kan i alla fall konstatera att bifallet är mycket större när Rena Rama 45 år senare återförenas för en enda konsert på precis samma scen (fast på annan plats i den långsmala jazzklubben).

Anledningen till att jag kan göra den möjligen udda jämförelsen är att konserten från 1975 precis återutgivits av Caprice (”Rena Rama Live”). Och att bandet firar denna tilldragelse med en releasekonsert. Något som onekligen kan ses som en jazzhistorisk händelse.

De olika bifallen är lite snurriga då bandet i ärlighetens namn var bättre 1975 än 2020. Inte mycket att säga om det, saxofonisten Lennart Åberg, pianisten Bobo Stenson, basisten Palle Danielsson och trummisen Anders Kjellberg (som erätter den avlidne Leroy Lowe) var ju betydligt yngre och hungrigare och, vilket väl är viktigast i sammanhanget, spelade hela tiden. Inte bara tillsammans utan i en mängd konstellationer.

Utan att gå in på några direkta jämförelser mellan Rena Rama då och nu är det framför allt intensiteten och energin från 1975 som saknas idag. Rena Rama av idag gör en  absolut hedervärd spelning men man blir inte direkt så söndermosad som man blir av konserten från 1975. Då var det som att musikerna utan någon startsträcka alls kopplade upp sig på en flödande expressiv jazz i John Coltranes fotspår och sedan bara körde och körde. Utan att köra av vägen.

Albumet innehåller tre spår. Bobo Stensons ”Enok” är längst, drygt 25 minuter. Meloditemat kommer inte förrän efter sju något tålamodsprövande minuter. Men sedan tar det fart utav bara helsike med fyra musiker som gör sin egen grej, men tillsammans. Vilket möjligen kan vara en av många definitioner på jazz. 

Allra bäst är den Palle Danielsson-arrade rumänska folksång som avslutar albumet. Allt är perfekt: Bobo Stensons fina inledning som sakta men säkert snirklar sig in på det underbara meloditemat, Lennart Åbergs sopransaxofon som tar över, Palle Danielssons känsliga bassolo och Leroy Lowes som driver allt framåt utan att det känns forcerat.

Folkmusiken utgjorde i början en viktig del av Rena Ramas repertoar. Särskilt med Beche Berger bakom trummorna. Beche kommer upp på scenen under återföreningskonserten för en fin version av den indiska folkmelodin ”Batiali” (med Lennart Åberg på tvärflöjt). Den fanns ursprunligen med på den fina debuten från 1973.

En annan höjdpunkt under återföreningskonserten (som är befriande osentimental och inte kommer följas av fler) är covern på Don Cherrys alltid lika underbara ”Hope”. Alla gruppens medlemmar spelade från och till med den oförliknelige Don Cherry, som ju tillbringade mycket tid i Sverige och som vid flera tillfällen också jammade med Rena Rama. Han var sådan, helt plötsligt kunde han kliva upp på en scen med sin trumpet och jamma med olika band. 

©Dan Backman (rec publ på Pet Sounds Paper 2020)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: