Årets bästa album 2019
Sean O’Hagan: Radum calls, radum calls (Drag City/Border)
Årets bästa easy listening-pop. Andra soloalbumet från mannen bakom High Llamas (det första kom 1990) låter precis som man vill och är exakt så jättetoppenbra som man hoppats på. Mjukt nipprig kammarpop med vackert färgade ackord och ljuvliga modulationer. Både Paul McCartney (lite) och Brian Wilson (mycket) kan anges som referenser för O’Hagans avigt melodiska, oförutsägbart arrangerade och förtjusande snyggt instrumenterade låtar.
Jessica Pratt: Quiet signs (City Slang/Playground)
Årets bästa Laurel Canyon-pop. Släpigaste, blygaste och sköraste singersongwriter-rösten är också den bästa. Det låter som om hon hängt med Joni Mitchell, suttit bredvid Carole King i The Brill Building och närstuderat Burt Bacharach. Hur ska man annars förklara de förbluffande underbara melodierna? Samtidigt är hon helt sin egen: med enklast tänkbara komp på nylonsträngad gitarr bredvid en inte helt tonsäker flöjt – kompletterat av en diskret orgel här och ett Erik Satie-piano där – har det blivit Jessica Pratts tredje och bästa album.
Neil Young with Crazy Horse: Colorado (Reprise/Warner)
Årets bästa hippierock. Man vet aldrig med Neil Young. Han kan sladda ner i diket med sin elhybrid eller ta med hippiecountryrocken upp i kosmos. Med gamla kompisarna i Crazy Horse (här med Nils Lofgren åter i gänget) brukar det oftast bli bra. Det finns ju en kemi mellan de här raggiga gubbarna. Låtskrivandet kanske inte är riktigt på topp, det var länge sedan, men det lika varma som larmiga soundet som det här bandet genererar är oemotståndligt i sin charmigt slarviga kompromisslöshet. Musik kanske inte alltid ska byggas utav glädje. Ibland kanske den ska byggas av vresighet. Och flanellskjortor.
Sara Parkman: Vesper (Supertraditional)
Årets bästa proggfolkpop. Det tog ett tag men när jag äntligen tog mig samman och lyssnade igenom ”Vesper” förstod jag. Förstod det som så många talat om så länge: grejen med Sara Parkman. Vesper är latin för aftonbön och det här är verkligen ett album genomsyrat av kristendom. Men också av politik och feminism. Inte jobbigt predikande och undervisande utan fyllt av en vilja att dela med sig av en personlig livsåskådning. Allt framlyft av en kraftfull musik som låter progg och indie och folk på en och samma gång. Ibland blir det för mycket hymn för min smak men melodierna och energin och det oförställda uttrycket golvar mig. Ungefär på samma sätt som – och det här verkar möjligen konstigt – Anna von Hausswolff. Jag försöker inte bunta ihop dem, det vore helt fel, men det finns något i rösterna och melodierna och det kyrkostora ljudet som förenar.
213: Three little words (Warrior Records)
Årets bästa westcoast-pop från 1981. Av en massa anledningar blev det här fina albumet med smooth studiomusikermusik från Los Angeles liggande på en hylla nånstans. Men nu när det kommit är det bara att tacka och ta emot denna ljuvligt ljumma vindpust från tidigt 80-tal. Bill Meyers, som var mannen bakom bandet, jämför med Pablo Cruise, Doobie Brothers och Steely Dan. Jag säger Pages och lite Toto (innan de blev alltför svulstiga) och namedroppar Neil Stubenhaus, Vinnie Colaiuta och Jeff Porcaro som lockbete (för de som går igång på amerikanska studiomusiker alltså).
North Sea Radio Orchestra: Folly Bololey – Songs from Robert Wyatt’s Rock Bottom (Dark Companion)
Årets bästa Robert Wyatt-covers. Det borde vara omöjligt men North Sea Radio Orchestra har gjort en fantastisk tolkning av Robert Wyatt’s andra album. Ett album som blivit som en följeslagare genom livet för mig och många andra. Craig Fortnam och hans ganska stora orkester, som här gästas av sångerskan Annie Barbazza och Henry Cow-mannen John Greaves, håller sig både nära originalen och gör något eget av det. Ett album som påminner världen om att den esoteriska brittiska progrocken är en gudagåva och att all musik med fagott är bra musik.
Isabella Lundgren: Out of the bell jar (Ladybird/Naxos)
Årets bästa Bob Dylan-covers. Jo, det går att göra jazz av Dylan. Andreas Hourdakis gjorde det för några år sedan och Isabella Lundgren gör det nu. Tillsammans med sin trio, Daniel Migdals violin och Johan Lindströms pedal steel får hon Dylan-låtarna att skimra i lite annorlunda färger men ändå vara fullt igenkännbara. Isabella Lundgren sjunger med en inlevelse som kommer sig av en djup förtrogenhet med materialet och får mig att höra texterna på ett delvis nytt sätt. Bandet tar med sig melodiken och harmoniken på fritt svävande jazziga utflykter. Det ger ett mervärde.
Jeanette Lindström: Queen on the hillside (Diesel/Playground)
Årets bästa svenska jazz från 2012. Vilken tur att Jeanette Lindström till slut släppte sitt album, det låter ju inte alls som om sju år passerat. Men så är det med riktigt bra musik: att den inte åldras, eller att den åldras snyggt. Från den inledande gripande pianoballaden om mormor Ebba (med stråkar och Dan Berglunds kontrabas) till den andlöst vackra ”North” (med Steve Dobrogosz supersublima ackompanjemang) är det ett mästerligt exempel på musik som vägrar inordna sig som jazz eller pop.
Frank Zappa: Hot Rats (Zappa Records/Universal)
Årets bästa Frank Zappa-box. Jo, visst är det alldeles för många omtagningar och på tok för många backing tracks (”Peaches En Regalia” är ju inte så himla kul med bara piano, bas och trummor). Och vem orkar med trettiofemtusen olika mixar av samma låtar och segt långrandiga bluesjam med Sugarcane Harris? Men ändå, det finns så många outgivna godbitar på dessa sex cd-skivor att ingen sann zappaist kan vara utan denna supersnyggt förpackade box, även om överkurs bara är förnamnet. Själv älskar jag att det också finns låtar som i mer eller mindre annorlunda form kom på ”Burnt weeny sandwich” och ”Weasels ripped my flesh”. Allt hänger ihop i Zappas värld.
Frank Zappa: Orchestral favorites 40th anniversary edition (Zappa Records/Universal)
Årets bästa orkestermusik komponerad av Frank Zappa. Den sjukt produktive Frank Zappa skrev en hel massa orkestermusik. Svår noterad musik som krävde många musiker på en och samma gång. För att få höra sin egen musik finansierade Zappa själv uppföranden med klassiskt skolade musiker. ”Orchestral favorites” kom ursprungligen 1979, då i en mycket redigerad form, men här får vi hela härligheten – inkluderande oefterhärmliga introduktioner av kompositören själv – på tre cd-skivor och med tvättat ljud. Allt låter väldigt liveinspelat – vilket det ju är – och framförandena må understundom vara lite orepeterade och sliriga, men för oss som aldrig får nog av den Zappa som skrev den bästa modernistiska konstmusiken sedan Stravinskij och Varèse är det manna från himlen.
2019 kom det också fina återutgivningar med Ragnarök, Beatles, Bob Dylan och John Coltrane och nyproducerade toppengrejor med Lykantropi, Iiro Rantala, Esperanza Spalding, Lisen Rylander Löve, Per Texas Johansson och Mariam The Believer. Och säkert en massa annat som jag missat.
©Dan Backman 191228
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera