Marcus Mårtenson: Galerie Forsblom, Stockholm, 2019/Karin Frostenson: Thielska Galleriet, Stockholm, 2019
Humor är en bristvara i samtidskonsten. Marcus Mårtenson utgör ett undantag med sina visuellt slagkraftiga och sjukt roliga bilder. Hans nya utställning, den första på Galerie Forsblom, är en ren skrattfest.
Jag överdriver inte. Även om ämnet för hans utställning – våra övervakat uppkopplade liv – inte är så muntert är hans drastiskt skruvade vinklar på det gravt skrattframkallande.
Det är förvisso angeläget och viktigt att diskutera mobilberoende, fejkade nyheter, övervakning och digitala spår på internet men Mårtenson har inte direkt något nytt att komma med. Det är inte heller hans uppgift, kan jag tycka, även om galleriets presentation av utställningen inte nämner den konstnärliga gestaltningen med ett ord. Som om konsten inte hade något värde i sig.
Den goda nyheten är att Marcus Mårtenson är en bra konstnär och att hans dekorativa, originella och roliga konst står stadigt utan en teoretisk överbyggnad.
Tekniken är pastellkrita på träpannå, det ger ett grovhugget uttryck utan plats för subtiliteter. Tvärtom är bilderna att likna vid grafiskt slagkraftiga skyltar, omslag och annonser.
Infallen är många och osorterade. Visuellt går det att referera till allt möjligt, från serietidningar, folkkonst och popkonst till särlingskonst, naivism och handmålade skyltar för afrikanska frisérsalonger.
Mest av allt är det en konst djupt rotad i den amerikanska undergroundkulturen från 60-talet. Humorn och den konturskarpa estetiken känns igen därifrån.
Att gå runt på utställningen är lite som att planlöst googla på internet och översköljas av bilder, texter, hashtags och tokroliga konspirationsteorier.
En bild av en mobil och ett radband går under titeln ”Devotional objects”, en annan visar ”famous jobs lost to automation”. På den stora målningen ”Famous conspiracy theories part 4” upplyses det till exempel om att Stevie Wonder inte är blind, att Meghan Markle är en robot och att rödhårigas DNA är av utomjordiskt ursprung.
Karin Frostenson var lika drastisk och raljant rolig när hon var en i gänget kring den svenska undergroundtidskriften Puss. Hennes dåvarande make Lars Hillersberg må vara den som mest förknippats med den legendariska publikationen men Karin Frostensson var i allra högsta grad medskapande under de av vänsteraktivism präglade åren som den existerade.
Puss blev omtalad och uppskattad men var aldrig riktigt rumsren, vare sig i de fina kultursalongerna eller bland de som tillhörde bokstavsvänstern. När tidningen gick i graven 1973 orienterade sig Frostenson mot yoga, andlighet och vegetarianism, något som avspeglats i hennes konst ända fram till nu.
Allt detta och mer därtill finns med i Thielska Galleriets utställning med det beskrivande namnet ”Nutid, dåtid, drömtid”.
Infallen är lika många och lika dråpliga som hos Marcus Mårtenson men Frostenson har en större spännvid. Den burleskt politiska 68-klassikern ”The never come back”, gjord tillsammans med Hillersberg och ingående i Moderna museets samling, kontrasteras mot ornamentalt myllrande naturmålningar i vackra pasteller och några nygjorda släktporträtt.
Det är en konst som tar upp många ämnen – klimat, konsumtionshets, konsthistoria, naturmystik – och pendlar mellan serieteckningens direkthet och ett mer mjukt klingande valörmåleri.
Att Karin Frostenson (kusin till Katarina, om någon undrar) visades i Södertälje Konsthall förra året och nu på Thielska är lika otippat som välkommet, hon har ju hamnat i skuggan såväl av Hillersberg som av Carl-Johan de Geer, Marie-Louise Ekman och Öyvind Fahlström.
Som varande barnbarnsbarn till Ernest Thiel finns det också en koppling dit. Det har ju varit något av en specialitet för museichefen Patrik Steorn att ställa ut medlemmar av Thiel-släkten.
Och visst har det blivit en sevärd och vital utställning med målningar från 1968 till 2019 som dansar omkring huller om buller i utställningsrummen. När man tror sig se en målning från tidigt 70-tal är den från i år. Och vice versa.
©Dan Backman (rec publ i SvD 191205)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera