kritik sedan 1993

Jeanette Lindström: Queen on the hillside (Diesel/Playground, 2019)

Det har gått tio år sedan ”Attitude & orbit control” släpptes. Ett grammisvinnande album som draperade Jeanette Lindströms eleganta jazz med stråk av singersongwriter-pop och progressiv rock och som hedrades av den brittiska ikonen Robert Wyatts medverkan på några spår. Ingen annan svensk artist kan skryta med det.

Några år med enstaka konserter följde men 2013 tog det stopp. På hemsidan står det att åren 2013 till 2018 var en ”hiatus”, ett avbrott, utan att några förklaringar till detta ges.

Tio år är en lång tid men Jeanette Lindström är inte bortglömd, det vet jag då det är många som under årens lopp frågat mig om hennes frånvaro.

Albumet ”Queen on the hillside” är dock inte riktigt den återkomst som så många väntat på. I alla fall inte om en återkomst innebär nytt material. Och konserter.

Inspelat 2012 – och magasinerat fram till nu – tar det vid där ”Attitude & orbit control” slutade, men pekar också ut nya spår. Att inspelningarna har sju år på nacken märks inte. Det finns något tidlöst över musiken och det vore närmast brottsligt om tejperna skulle förblivit liggande på en hylla.

Den allvarsamma stämma som tillhör Jeanette Lindström – lika jazzig som soulig – är direkt igenkännbar och bandet som så följsamt kompar henne – Magnus Öström, Andreas Hourdakis, Jonas Östholm och Thobias Gabrielson – var med henne också förra gången.

Här återfinns även några gäster, kontrabasisten Dan Berglund är en av dem. Med honom i studion blir det två tredjedelar EST i kompet, både han och Magnus Öström utgjorde ju tillsammans med Esbjörn Svensson den legendariska trion. Inte så konstigt då att den mjukt glidande och lätt nittiotalspoppiga ”Vem” låter som EST med sång och gitarr.

I nämnda låt växlas engelskan över till svenska i refrängen. Då händer det något: rösten kommer närmare och den eleganta distans som på gott och ont präglar Jeanette Lindström som sångerska försvinner för en liten, liten stund. Jag måste säga att jag gillar det.

 

 

”Queen on the hillside” är ett både enhetligt och varierat album. Texterna är genomgående introspektiva med mörka stråk, men också med enstaka öppningar åt något ljusare och lättare. Det vackra titelspåret, en lika finstämd som högstämd hyllning till farmor Gull-Britt och mormor Ebba, har något av Kate Bush över sig. Jeanette Lindström får varje stavelse att kännas i kroppen och mjukt landa i Stenhammarkvartettens stråkar, Jonas Östholms piano och Dan Berglunds kontrabas (det är sjukt snyggt när den kommer in efter en dryg minut).

Jag kan tycka att ”Falling”, ”This is how” och ”Breathe” dras ut onödigt långt. Men här finns desto mer att glädjas åt. Som den atmosfäriska ”Somehow” och den udda ”Commence” där Jeanette Lindström närmar sig musikalgiganter som Leonard Bernstein och Stephen Sondheim. Det är i alla fall så det låter i mitt huvud.

Sedan måste vi ju nämna de avslutande jazzballaderna i duoformat, ”Try to be” och ”North”. Med Steve Dobrogosz superkänsliga pianoackompanjemang – och Karl-Johan Ankarbloms sensibelt arrangerade stråkar i den förstämda – skapar de en tjusig, gripande och stark avslutning på ett mycket genomarbetat album.

En sista fråga bara: kan man se ”Queen on the hillside” som startskottet för en återkomst med nytt material? Man kan ju hoppas.

©Dan Backman (rec publ i SvD 191115). Foto: Per Kristiansen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: